En essätidskrift
Horror vacui – skräcken för tomrum – ger namn åt Poros femte nummer. Här rör sig essäerna mellan tomhet och överflöd, andligt sökande och samtidspolitik, storstadens miljöer och minnets rum. Essäisten blir ofta en flanör, en utforskare som vandrar genom det okända. Men vad händer när vägen leder genom ett ingenmansland mellan konst och vetenskap? Texterna närmar sig det som tomheten hotar att ödelägga – och det som kanske redan har gått förlorat.
Efter drygt tolv månaders arbete är vi redo att släppa nästa nummer av Poros tidskrift. Detta vårt femte nummer har titeln Horror vacui, efter det latinska uttrycket som på svenska kan översättas till skräck för tomrum.
Du gav mig ensomheden og alt det forbandede lort der følger med. Jeg fik et sprog som ingen forstår, jeg er en bedrager. En komposition af fiktive minder, af påståede svigt skabt af min tanke.
Ljuset från den gröna taklampan skänker ännu rummet sitt förtrollande sken. Den dova läderdoften från soffan är ännu fullt kännbar. Jag tänker tillbaka på min gammelmormor, och inser att sättet på vilket jag fått mina minnen av henne egentligen är oviktigt.
Vi fiolbyggare är vårdare. Vi passar upp på konstnärer och förser dem med så goda förutsättningar som möjligt för att utföra sin uppgift. Vi ger dem kroppar att sjunga med.
Vid sidan av sexakten och konstupplevelsen är tristessen det närmaste vi kan komma oss själva. Emellertid tenderar den existentiella svindeln att knappt hinna anas förrän tomheten, självföraktet och varat överskyls med ett banaliserat tristessbegrepp.
Det sägs att om man känner av kemin så finns den där, den kan omöjligt inbillas av bara den ena parten. Gäller det även någon utan mun och ord? Ja. Kemin fanns där. Köpenhamn och jag gnistrade och sprakade i varandras sällskap.
Att släppa kontroll- och prestationsbehoven, att avstå försöken att täppa igen springorna – det är ändå ett omöjligt projekt. Det är där ljuset sipprar in. Och det är där tomheten omvandlas till öppenhet.
Vi borde vara tacksamma, vi är galna om vi inte är tacksamma. Vi fixar och förhandlar med utrymmet, vi flyttar på sakerna och vi flyttar på oss själva