Förord Poros No. 5

Efter drygt tolv månaders arbete är vi redo att släppa nästa nummer av Poros tidskrift. Detta vårt femte nummer har titeln Horror vacui, efter det latinska uttrycket som på svenska kan översättas till skräck för tomrum. Denna klassiska tanke dyker upp i en samtida dräkt i flera av numrets bidrag. Andra behandlar tomhetens synbara motsats: överflödet. Ett rikt utbud av rädsla utlovas i numrets essäer, som denna gång spänner mellan andligt sökande på minerad mark, utgrävningar av det förflutna och skärskådan av det samtida politiska läget. Det är essäer som på olika vis förhåller sig till tomhet och som konfronteras med det tomheten riskerar att ödelägga eller redan har ödelagt.

Något slående med flera av texterna i det här numret är just att de på olika sätt förhåller sig till rum i olika avseenden, däribland storstadsmiljöer och minnets rum. Men allra tydligast är hur tomrum av olika slag uppenbarar sig. Kanske säger det oss också något om essän på ett mer generellt plan. Ett mycket vanligt grepp inom genren består i att låta läsaren föras på en vandring: essäförfattaren ikläder sig ofta rollen som flanör eller utforskare. Som författaren Gunnar D. Hansson föreslår i Var slutar texten? (2011) kan essäskrivandets form betraktas som en ”spatsertur i ett ingenmansland mellan konst och vetenskap”. Vad består i så fall det där ingenmanslandet av?

Ingemansland, ödeland, eller kanske överhuvud taget tomma rum, tycks vara något som gång på gång skaver mot människans existens. Det är ingen slump att det latinska uttrycket horror vacui – rädsla för tomrum – blivit ett standardbegrepp inom såväl fysikens (åtminstone före Newton) som konstens historia. Uttrycket bottnar inom klassiskt grekiskt tänkande (där som kenophobia) och reflekterar Aristoteles idé om att naturen avskyr just tomma rum. Inom konstvetenskapen har begreppet en väldigt bokstavlig betydelse. Det handlar om hur en yta, till exempel en målning, fylls ut helt och hållet med detaljer. Horror vacui har så applicerats i en rad olika sammanhang, alltifrån islamsk till viktoriansk konst. Redan för 3000 år sedan går det i Grekland att se hur tomrummets eliminering verkade som en grundläggande princip.

Man kan fråga sig hur detta står sig mot samtida estetiska ideal, som när man inom litteraturen talar om ”isbergstekniken” vilken går ut på att inte skriva ut allt och bara låta bråddjupen skymta. Men även om ”less is more” tycks rädslan för intet bestå, och det återspeglas som sagt i flera av numrets bidrag, kanske allra tydligast i den inledande essän, ”En dörr på glänt”, där Simon Neander läser Tomas Tranströmer och Simone Weil bredvid varandra och djupdyker i deras poetiska respektive filosofiska behandlingar av tomhetens förvandlingar.

Från Neanders sökande efter tomma rum rör vi oss i Maja Svedlunds “Kärleken till staden” till en kärleksfull men sårig relation till Köpenhamn. Svedlund försöker förstå vad staden hon en gång älskade betyder i efterhand. Går det känslomässiga bandet att bevara när man väl flyttat därifrån? Och vad är skillnaden mellan en kärleksrelation och en relation till en stad?

Enligt en vanlig metafor gestaltas minnet som ett rum. Cicero menade att han memorerade sina tal genom att placera saker i föreställda rum. Har möjligen också minnet en funktion som bygger på rädsla för tomhet? Flera av skribenterna besöker just förflutna rum.

Vincent Flink Amble utforskar barndomsminnenas bedräglighet och hur fantasin fyller i hål och skapar de meningsfulla episoder som blir vad vi har kvar av vår barndom. Detta väcker frågan om vad minnena har för relation till litteraturen. Samtidigt undersöks också hur man kan förstå litteraturens relation till verkligheten.

“Tæt på Afstanden” (utan namngiven författare) behandlar också barndomsminnen och tematiserar lögnen som metod för att misslyckas. I denna poetiska essä ser vi en strävan efter att förstå hur barndomen påverkat författarjaget.

I skarp kontrast till övriga i numret framhåller Robert Johansson-Mars att varje försök att hantera tomheten är dömt att misslyckas. Men finns det då något alternativ till de ständiga försöken att fly ifrån – eller för den delen fäktas med – tomheten? I sitt bidrag anlägger Johansson-Mars ett radikalt analytiskt perspektiv för att teoretisera över möjligheten att göra det rakt motsatta till att fly eller fäktas – att bejaka tomheten.

Precis som Svedlunds text behandlar Emma Glimmer-Larsens “Ett kök som är ett sovrum som är en hall” en sorts sårig kärlek till storstaden. Vi rör oss här från Köpenhamn till Stockholms alldeles för trånga och överfulla rum. Glimmer-Larsen ger sig i kast med trångboddheten, bostadsmarknaden och hur det är att försöka planera för en framtid i Stockholm.

Linus Wever Andersson skriver i “Poeisis – upprepningar” om hur den akademiska filosofins tomhet drev ut honom på ett sökande som bar honom över tänkandets och konstens klassiska marker runtom i Europa för att slutligen landa i en liten fiolmakarverkstad på Vikbolandet i Östergötland. I musikens upprepningar och vibrationer finner han slutligen en nyckel till skapandet. På det sättet kan även Anderssons resa – och text – ses som en kamp mot tomrum samtidigt som musiken behöver tomrum för att kunna ljuda.

*

Avslutningsvis vill vi i redaktionen tacka alla skribenter för en fantastisk insats under alla dessa månader med respons och kritisk dialog!