En 70-talists tillbakablick på barn- och ungdomsåren
Jag är född under första delen av 1970-talet. Jag är med andra ord inte en ung människa längre. Insikten har börjat stjäla mer och mer av mitt kognitiva utrymme. Perioden som barn och ung har förvandlas till “något som var för ganska länge sedan”. Eftersom jag arbetar inom skolan kan jag varje dag se hur mycket samhället förändrats sedan jag var ung, och visst är detta en klassisk klyscha. Ändå känns det precis så.
Jag ska här försöka spegla en tid som inte befinner sig alldeles runt det förflutnas hörn men inte heller långt bortom horisonten. Jag vill förmedla den tillgänglighet till information och kommunikation som finns idag, blott ett knapptryck bort, inte varit del av människors vardag tidigare. Hur påverkas vi människor av denna tillgänglighet? Jag tror att dess effekter, långsiktiga och kortsiktiga, positiva och negativa ännu inte blivit fullt synliga. Människor som upplever sig marginaliserade i samhället kan finna tröst i att det finns andra i samma situation. Det spelar inte så stor roll om kommunikationen sker mellan olika världsdelar eftersom erfarenheterna är de samma och via vår nya digitaliserade verklighet kan dessa människor stötta varandra. Tillgängligheten kan dock göra att vi känner oss mindre speciella och unika. Är du en duktig skateboardutövare eller fenomenal på legobyggen finns det med all säkerhet någon som gör det bättre. En enkel sökning på Youtube räcker för att ta dig ur villfarelsen att du är unik. Jag tänker att den insikten kan påverka vissa människor negativt.
Det finns idag en tillgänglighet till allt från musik, filmer, roliga klipp, dokumentärer och möjlighet till sociala kontakter och interaktion med människor från hela världen. Hur kan skapandet av ett landskap för mig och mina kompisars “Stjärnornas krig-gubbar” och efterföljande fotosession under 1980-talets början matcha dagens grafik och möjligheter i ett spel som Red dead redemption 2 (2018) där en försvunnen vilda västern värld kommer till liv på ett helt fantastiskt sätt? Hur kan de tecknade filmer vi såg någonsin konkurrera med de grafiska möjligheter som finns idag?
Den 15-årsperiod jag i det följande kommer att avhandla utspelar sig på ett ungefär åren 1980-1995 och är min egen upplevelse av tiden som ung i Falun. Var och en av oss har ju våra egna minnen och reflektioner över händelser i det förflutna, varje tid och plats har sina historier.
Så följ med till en tid där det skapades magi och aldrig falnande minnen och detta under lite andra förutsättningar än idag.
“Stjärnornas krig-gubbar”, “puttesmällare” och morsans röda lingonhink.
När jag flyttade till Faluns radhusområde Slätta från lägenheten i Herrhagen 1980 var området nytt. Slätta 4 där vi köpt hus var färdigt tidigare än området bredvid, Slätta 5 eller “Etapp 5” som då höll på att byggas. Jag och en kompis cyklade på betongplattorna som sedan blev grunden till de nya radhusen.
De meterhöga träpinnar som byggarbetarna behövde för att orientera sig runt bygget fanns överallt. De var försedda med formbara gula plastmarkeringar högst upp som blev utmärkta att fästa i ekrarna på våra cyklar. Vi tyckte de lät som mopeder och kallade dem för “puttesmällare”. I kombination med limpsadel var vi osårbara! BMX-cykeln låg och lurade alldeles runt hörnet och skulle efter hand konkurrera ut limpsadeln, denna nya cykel hade utvecklats i USA på 1970-talet och skulle fungera som kompensation för de som inte hade råd med en motorcrosscykel. I och med BMX:ens intåg uppfattade vi kompisar plötsligt limpsadeln som en föråldrad tingest.
Mitt första möte med BMX:en var i E.T. The extra terrestrial (1982). I filmen ser vi ett grabbgäng med pojken Elliot och hans storebror i spetsen föra en hemlängtande utomjording mot det rymdskepp som ska ta honom hem. Fortskaffningsmedlet för ändamålet var en BMX! Jag kan rysa av välmående än idag när jag tänker på hur intensivt jag upplevde dessa filmscener.
Under det tidiga 80-talet var “Köppäbävisan” av Borlängesonen Bengt Pegefelt en omåttligt populär sång. Vi skrålade den när vi cyklade runt i Slätta. Men varför Bengt i låttexten inte avslöjade orsaken till hans förkärlek för fotbollslaget Brage blev aldrig klarlagt. Barn ser ut att, från en vuxens perspektiv, ha en tendens att lägga energi och tankemöda på helt ovidkommande saker från tid till annan. I dag när nästan varje artist och sång finns tillgänglig omedelbart ett knapptryck bort, tänker jag mig att fokus på ett helt album där låtarna är placerade i en viss ordning försvinner. Det brukar finnas en tanke bakom kronologin som idag riskerar att gå oss förbi. Vissa låtar blev även föremål för ett mer uppmärksammat lyssnande då artistens hela låtkatalog inte fanns tillgänglig som idag. Jag minns när jag av mina föräldrar fick Twisted Sisters LP Stay Hungry– året var 1984. Det var en av de skivor som lyckades bryta igenom hårdrockens ganska tillslutna sfär och uppmärksammades av 1980-talets medelsvensson. Tydligen hade herr och fru Almqvist inget emot att deras 10-årige son lyssnade på denna musikgenre, 1980-talets moralpanik till trots. Jag funderade mycket på LP:ns framsida: Varför var sångaren Dee Snider redo att sätta tänderna i ett rått köttben!?
När jag blev lite äldre var varje LP-skiva jag köpt så dyrbar att det varken fanns lust eller ekonomi över till slarv med lyssnandet. Att ta ut själva vinylen ur konvolutet var en närmast sakral handling, för att inte tala om att spela den första gången. När skivspelarens stift försiktigt rörde vinylen och knastret infann sig var förväntningarna höga.
Under det tidevarv vi nu blickar tillbaka på var, som jag tidigare nämnt sånger och skivor om inte mer uppskattade än nu så i alla fall inte en slit och-släng-vara. Musiken hade vi oftast betalat för och visst betalas det för musiken även idag. Dock tänker jag mig att det är skillnad på att betala en rimlig månatlig summa för fri tillgång till nästintill all musik, på exempelvis Spotify och att betala en hundring eller mer för 12 låtar, vare sig de ligger på en LP eller CD-skiva.
I Göteborgs-Posten 4/2 2021 skriver Jan Andersson om Spotify och hur dess ägare har makten att smyghöja priset på tjänsten eller begränsa vår tillgång till den. I artikeln minns Andersson tillbaka till tiden då helgens besök i Göteborgs city var höjdpunkten i veckan. Ett botaniserande i olika skivbutiker och jakten på billiga CD-skivor stod ofta på agendan. Det var möda och besvär nedlagt i skivor som nu ses som hopplöst föråldrade. I samma dagstidning skriver Johan Lindqvist 27/1 2022 om hur den amerikanska rocksångaren Neil Young dragit in sin musik från Spotify. Tjänsten som finns tillgängligt dygnet runt och ses som vår egen musiksamling kan när som helst försvinna. Lindqvist inser att hans undanstoppade CD-samling plötsligt har ett värde, musiken är hans för evigt, inbränd i en plastskiva.
Att för egna pengar investera i en vinylskiva hade sina för- och nackdelar. Visst fanns möjligheten att provlyssna inne i skivbutiken men lyssningsstationerna var oftast upptagna. Vi fick allt som oftast gå på det visuella och besvikelsen kunde bli stor när ett snyggt skivomslag med fantasymotiv visade sig innehålla slätstruken amerikansk radiorock. Ett alternativ var att låna vinylskivor och spela in dem på kassettband. Jag var en lyckans ost eftersom en kompis ägde massor av spännande musik. Han hade en hel del obskyra amerikanska thrash metal band som D.R.I., S.D.I., och M.O.D. band som inte många hört talas om varken då eller idag. För mig öppnade sig en okänd värld av musik och generös som han var fick jag låna hejvilt ur vinylbackarna på Herrhagsvägen 43. Dessa kassettband är inget att spara på idag förutom det affektionsvärde de väcker till liv. Just så tycks jag ha resonerat för lite mer än 20 år sedan, dock utan att ta med den lilla detaljen affektionsvärde. Jag packade alltså en stor trunk fylld till bredden med dessa förlegade och analoga kassetter. Destinationen för min mopedfärd och kassetternas svanesång var Falu återvinningscentral. Tänk vad jag kan ångra det tilltaget än idag. Tid och entusiasm hade investerats på att skriva ned låtarna i rätt ordning mm. Ryggen på kassetten skulle vara korrekt och naturligtvis skrev jag bandens namn med dess rätta teckensnitt och färg, pilligt men mycket givande.
Åttiotalets värld var Star Wars årtionde, eller som vi sa under denna tid, Stjärnornas krig. Slättas omgivningar fick agera landskap och skogen “under tunneln” på andra sidan Herrhagsvägen fick tjäna som stället där rekvisita i form av ormbunkar, stenar och annat införskaffades. Syftet med denna verksamhet var att gestalta kända episoder från filmerna med våra “Stjärnornas krig-gubbar” i huvudrollerna. Dessa decimeterhöga dyrgripar i plast inhandlades på Faluns leksaksaffär nr 1, Lek & Hobby. Vi kunde arbeta i timmar med att få till den rätta atmosfären i landskapet. Till vår glädje fick vi låna farsans gamla kamera för att föreviga det hela. Det var en Agfamatic 100 och önskades blixt fanns en fyrsidig blixtkub att inhandla som monterades på kamerans tak. Fyra foton kunde avfyras innan det var dags att byta kub. Tre foton har överlevt tidens tand och sitter idag på mitt kylskåp.
Att få låna en kamera var någonting oerhört. Normalt togs kameran bara fram vid olika högtidsstunder som midsommar eller min lillebrors cykelpremiär.
Ytterligare ett sätt att uppleva Stjärnornas krig var genom musiksagor, dramatiseringar av filmerna inspelade på kassett, naturligtvis med svenska röster! Till detta medföljde en 24-sidig bok och tanken var att genom ljud och bild följa Luke Skywalker och company på äventyr. En röst informerade inledningsvis:
“Och när du hör den här signalen är det dags att vända blad”
För Stjärnornas krig var signalen roboten R2D2s pipande ljud.
Lägg till detta att vi komponerade egna ljudsagor. Farsan försåg oss med ospelade kassettband och hjälpte till med inspelningstekniken. En gång åkte jag på uppdraget att spela Darth Vader. Andningen skulle vara tung och rösten ekande. En nervositet i rösten kan skönjas på inspelningen, här fick det bara inte bli fel.
Då morsans röda lingonhink satt på huvudet förvandlades jag till Darth Vader. Hinken gav det rätta ekot när jag skulle andas och tala som rymdimperiets främste antagonist. Repliker jag levererade var bland annat den klassiska:
– I am your father, eller som jag sade:
– Jag är din pappa.
Det var mycket rymden under denna tid, ett program som mer än någonting annat fångade min uppmärksamhet var den franska tecknade serien Il était une fois… l’Espace (1982) eller som den hette på svenska Det var en gång…rymden. Serien hade flera teman, dock var det säsongen om rymden som grep tag i mig. Där kunde jag följa rymdhjältarna Lill-Sten och Mercedes, båda rymdpiloter i Den intergalaktiska polisen samt deras sidekick, roboten Metro. Hjältarnas ärkefiender hette General Ruskendrul och Lille Nabot. Då vi i Sverige endast hade två TV-kanaler och barnprogram erbjöds kl 18.00 var tecknade pärlor som dessa oerhört betydelsefulla och sågs av de allra flesta barn och unga.
Vuxenvärld mot videovåld, piratkopierade VHS samt sömnlösa söndagsnätter med MTV´s Headbangers Ball
Då en bensinmack planerades nere i Herrhagen var Riksförbundet Hem & Skola oroliga för att det där skulle hyras ut videofilmer. Scenariot de tänkte sig var hur ungdomar påverkade av våldsfilmer gjorde Slätta centrum osäkert under kvällar och helger. Detta påpekades av en medlem i riksförbundet som även var mor och hade barn i området. Videovåld var något vuxenvärlden förfasade sig över under denna tid. Att komma över en piratkopierad och ocensurerad VHS-kassett av Cobra (1986) med Sylvester Stallone var en ouppnåelig utopi. Rykten florerade att man där kunde skåda den för filmen centrala “scenen med köttkroken” helt oklippt. I en tid utan internet gick snacket om filmscener från ett flertal barnförbjudna filmer. Otäcka scener, censurerade av svenska staten, som antog närmast mytiska proportioner.
Då CD-skivan konkurrerade ut vinylen var vi omedelbart med på noterna och många av mina vänner sålde snabbt sina vinylbackar för vrakpriser. Det fanns inte i vår föreställningsvärld att vinylskivor skulle få en renässans 25-30 år senare.
Andra samlar på spel från Nintendo 8-bit där samlarvärdet numera är hög. Kan vi i linje med denna kulturella strömning placera den uppsjö av nättips kring fenomenet “digital detox” vi ser idag? Det ser ut att finnas en marknad där ute för att hjälpa människor pausa den ständigt uppkopplade tillvaron och att tjäna pengar på det. Riskerar tillgängligheten att bli ett stressmoment för vissa människor medan det öppnar upp för ett rikare liv för andra? Kanske samlandet utgör en trygg tillbakablick mot en mindre komplicerad och lugnare värld?
Företaget Dataspelsakuten i Stockholm erbjuder hjälp till unga som fastnat i ett spelberoende. Teamet består bland annat av terapeuter, psykologer och socionomer. De talar om hur hygien, hälsa och skola prioriteras bort av flertalet barn och ungdomar som spelar onlinespel alldeles för mycket. Företaget ordnar “Digital detox camp” där deltagarna får öva på att träffa människor ansikte mot ansikte. På hemsidan skriver de att “blyghet och social tafatthet är tydliga tecken på problemet” och “När datorer och andra distraktioner tas bort är barnen kvar med sig själva. Då lär de sig uppskatta de enkla sakerna i livet”. Visst blir barnen kvar med sig själva men att det är enkla saker håller jag nog inte riktigt med om. Att möta människor i verkliga livet och träna interaktion är synnerligen inte det lättaste, kanske är det bekvämare att försvinna in i en digital värld utan möten ansikte mot ansikte.
Jag tänker mig att gemensamma upplevelser är nyttiga för oss människor där vi har något att samlas kring och diskutera. Det fanns liksom inte så många andra alternativ under decennier som 1970 och 1980-talen och även i början av 1990-talet. Visst är det så att ju fler och snabbare lockelser vi har omkring oss desto svårare har många av oss att fokusera på en sak, att gå på djupet. Anders Hansen skriver i sin bok Skärmhjärnan (2019) om den bedrägliga mobilen som håller så många av oss trollbundna. Den fungerar som lampan som lockar nattfjärilen och dess appar är utvecklade för att ge oss regelbundna dopaminkickar, kickar som kan får annat i livet att upplevas som tråkigt och grått.
Hansen skriver om en “digital distraktion” som gör att vi blir okoncentrerade och får svårt att hålla fokus på en sak. Många av oss tror sig vara bra på att göra fler saker samtidigt, alltså multitaska, men snarare är det tvärtom. Som jag tidigare skrivit tänker jag mig att Spotify är en del i detta. Idag då det mesta finns tillgängligt blir utbudet kanske för många en aning för stort, det märker jag på mina egna barn. 30 sekunder in på en låt så är det dags att byta, utbudet är oändligt och det kan vara svårt att inte söka nästa fantastiska låt som innebär en ny dopaminkick. Kanske vi alla behöver skriva in oss på ett “Digital detox camp”?
Den amerikanska författaren Pamela Paul listar i boken 100 things we’re lost to the Internet (2021) saker som förlorats i och med internets intåg i våra liv. Hon menar att vi människor inte längre ser varandra i ögonen och att ingen tittar upp på bussen eller tunnelbanan när nya människor anländer. Vidare tar hon upp hur många barn och unga sällan har tråkigt numera, och föga förvånande är mobilen boven i dramat. Paul menar att förmågan till skapandet av egna tankar är priset vi får betala då ingen tristess finns kvar som tvingar fram kreativitet. Riktigt så illa tänker jag nog inte att det är men visst har hon en poäng.
Dock är världen varken svart eller vit utan nyanserad och det bör vi ha i åtanke. Vi har nu denna teknik och ett återgående till någon tidigare påstådd “guldålder” är naturligtvis inte aktuellt eller genomförbart. Vi kan knappt betala räkningar eller hitta ett mobilnummer utan vår Iphone eller dator. Vi måste dock lära oss hantera tekniken och använda den med måtta som i allt annat.
Visst finns det fördelar med vår digitaliserade värld. Det positiva är bland annat det jag nämnt tidigare i texten, nämligen den tröst som kan ges till en människa som känner sig som en främmande fågel i sin närmaste omgivning. Dessa möjligheter skapar digitala rum för marginaliserade människor att mötas. För att inte tala om allt som plötsligt finns tillgängligt, i mitt fall vurmar jag för alla gamla musikvideos som finns tillgängliga på Youtube. Annat var det tidigare, under första hälften av 90-talet fick jag snällt vänta på min favoritvideo som (eventuellt) kablades ut mycket sent på söndagens kväll, veckans kanske sämsta sändningstid. Detta på MTV´s program för den hårdare musiken, Headbangers Ball. Numera finns nästan allt lättillgängligt på nätet, när som helst, dygnet runt. Listan på liknande exempel kan göras lång.
Avslutningsvis söker sig mina tankarna återigen till Anders Hansen och hans bok Skärmhjärnan (2019). Hansen redogör för hur vår ständigt digitala uppkoppling gör många av oss stressade och deprimerade bland annat av allt jämförande med andra. Kan något så enkelt som rymdfigurer i plast skapade för den analoga världen uppbåda den entusiasm vi kände under det tidiga 1980-talet? Kanske det, men säkerligen tilltalar det färre unga idag. Hansen skriver om “Google-effekten” där moroten av att lära sig saker eller gå in på djupet i någonting hämmas. Anledningen är att allt finns tillgängligt och nära till hands dygnets alla timmar, det är bara att knapptrycka en smula och vipps så finns informationen där. För de som ständigt är uppkopplade på nätet finns dessutom mycket som hindrar uppskattningen av en bok eller ett kojbygge. När intryck från Twitter, Instagram, Facebook, Netflix m fl tillåts konkurrera med vår uppmärksamhet hindrar det många av oss från att gå på djupet och fokusera på en sak. Vi blir som nattfjärilar, dras till det som lyser starkast för stunden och som ger oss omedelbara dopaminkickar.
Att se storheten i det lilla och lokala, att inte låta omvärlden vara tillgänglig runt hörnet dygnets alla timmar önskar jag alla förmånen att uppleva.