Kanske är det någon av klasskamraterna som har sagt det till mig, eller också är det något jag sett på tv. En dag när pappa och jag stampar av oss snöslasket i hallen är det i varje fall allt jag tänker på. Vi sätter oss mittemot varandra i köket. Han tömmer fickorna över bordet, och pustar ut. ”Pappa” frågar jag ”vad händer när man dör?”. Han ser förvånat på mig. Inte hade han väntat sig detta så här efter arbetsdagens slut, men nu när pojken ändå frågar blir han väl tvungen att svara. ”Ja” säger han ”det blir bara svart kan man säga. Allt tar slut”. Jag hummar till svar. Ifrån rummet intill hörs ett harklande och hostande. Dörren slås upp, och ut kommer min farbror med listig min. ”Inte konstigt att det blir svart” säger han, och slår sig ner bredvid pappa ”de gräver ner en i jorden, och så blir man uppäten av maskar”. Han skrattar och böjer sig fram för att nypa mig i näsan. Det där med maskarna var ganska onödigt, tycker pappa. Vad finns det för mening med att skrämma upp pojken sådär? Men visst, när det nu ändå var sagt så må det väl vara hänt. Han suckar och nickar förstående, först mot sin bror och sedan mot mig. ”Visst händer det att kroppen äts upp av maskar” säger han ”om man inte bränner upp den först vill säga, så att bara askan blir kvar”. Jag hummar instämmande, och tänker att när mamma får reda på det här blir hon nog arg. Men det behöver hon inte vara. Pappas avslöjande skrämmer mig inte eftersom jag är övertygad om att han har fel. Som barn tror jag nämligen på paradiset.
Jag sjunger i barnkören i Adolf Fredriks kyrka. Under repetitionerna blickar jag upp mot kupolen och föreställer mig att det målade taket är ett djup jag står böjd över. Det har ofta slagit mig hur dubbeltydigheten i ordet svindel är nödvändig för att begripa vilken känsla som avses, och som barn är det denna dubbla känsla som drabbar mig: en blandning av yrsel och bedrägeri. Fastän jag står säker kvar på marken känner jag med en överväldigande intensitet hur jag faller uppåt mot det målade taket, där molnen skingras och änglarna strömmar ner för att beundra människosonen med det upplysta ansiktet. Vi sjunger sånger om frälsningen, den gudomliga kärleken och det eviga livet, koncept som ännu är obegripliga för mig. Härlig är jorden är min favoritpsalm. Körledaren lånar mig ett kassettband och en spelare att öva till hemma. Det är flera år innan jag genom internet får fri tillgång till musik, och jag handskas med apparaten som vore den av glas.
Efter samtalet med pappa går jag in på mitt rum, och sätter mig på sängen med spelaren framför mig. Jag trycker på knappen, ackompanjemanget spelas upp, och jag sjunger. Härlig är jorden, härlig är Guds himmel, skön är själarnas pilgrimssång. Under tonernas inflytande har något av kyrkorummet tagit sig in i lägenheten. Jag sluter ögonen, och luften tycks mig svalare, som om väggarna vore av sten. Genom de fagra riken på jorden gå vi till paradis med sång. Inom mig fördjupas övertygelsen: ord som sjungs till sådan musik måste vara sanna.
När jag kommer hem till mamma dagen därpå ställer jag samma fråga till henne. ”Vad händer när man dör?”. ”Man kommer till himmelen” svarar hon ”till paradiset”. Jag drar en lättnadens suck och fortsätter, lika övertygad om att mina grubblerier snart är ur världen som om jag bett mamma redogöra för priset på ett paket mjölk, ”vad händer i paradiset?”. ”Man träffar sina vänner” svarar hon ”alla man saknar”. Svaret gör mig besviken. Mamma vet nog inte så mycket om paradiset, tänker jag, och så där säger hon bara för att jag ska sluta fråga. Mina vänner är ju i skolan om dagarna, så hur de skulle kunna vara i paradiset samtidigt kan jag inte begripa.
Ett knappt år tidigare hade jag för första gången insett att det över huvud taget var möjligt att lära sig något mina föräldrar inte kände till, och sedan dess var jag besatt av att överglänsa dem i meningslös kunskap. Jag läste böcker på skolbiblioteket, och reciterade ur minnet när jag kom hem, med hela den outhärdliga arrogansen hos en sju år gammal besserwisser. Att ta reda på sanningen om paradiset blir nu det enda jag kan tänka på, och besvikelsen över mammas svar slår genast över i upprymdhet. Allting måste läggas åt sidan till dess frågan är besvarad, och till sängs i mitt rum får jag ingen ro. För mitt inre öga ser jag alla mina förebilder engageras i sökandet: klassföreståndaren med den blommiga klänningen; bibliotekarien som bryter på franska och kallar mig mon fils; körledaren vid flygeln som spelar så det ekar i stengolvet. Då jag ser fram emot arbetet är det nästan som om det redan vore uträttat. I fantasin känner mina föräldrars stolthet över mig inte längre några gränser, och jag föreställer mig hur de berättar för alla de möter om mina framgångar. Att jag än så länge inte åstadkommit något är i slutändan en ren formalitet, det enda som står mellan mig och upptäckten är ju en natts sömn. När jag vaknar nästa morgon, tänker jag, är det bara att sätta min plan i verket så är det hela snart avklarat. Men så blir det inte. Den entusiasm som flammat upp på ett ögonblick och tagit hela mitt väsen i besittning är nämligen alltför kortlivad. När jag vaknar nästa morgon är allting glömt.
***
Många år senare står jag på en brygga i skärgården. Det är sista kvällen på konfirmationslägret och man har dukat upp till fest vid vattnet. När jag går fram för att sätta mig vid bordet ser jag att konfirmationsprästens namn står skrivet på namnskylten på platsen bredvid min. Han är yngre än vad man tänker sig att en präst brukar vara, knappt fyrtio, och ger intryck av att ha ett avslappnat förhållande till kristendomens mer kontroversiella sidor. Kanske beror det på den motvind han står i – samtliga konfirmander är nämligen övertygade ateister. Man kan tycka att vi borde skämmas över att frivilligt konfirmera en tro vi betraktar som löjlig, men det gör vi inte. Tvärtom är de flesta av oss rentav stolta över sin cynism. När en kille i min sovsal ser att jag ligger i sängen och studerar inför morgondagen blir han full i skratt. ”Vem fan bryr sig om bibeln” säger han ”man är ju ändå bara här för presenterna”. Jag skrattar, kommentaren är ju faktiskt briljant. Allt jag önskar är att jag själv hade kunnat formulera mig med samma lättvindiga elegans. Det är förstås presenterna det handlar om, tänker jag, hur kunde jag vara så dum?
Mot slutet av lägret repeterar vi inför ceremonin som ska äga rum i Oscarskyrkan en vecka senare. Vi går i procession och övar oss i psalmsång. Redan tidigt får jag tillfälle att lägga ifrån mig sånghäftet eftersom jag till min förvåning inser att jag kan texten utantill. Härlig är jorden står det skrivet i fetstil på det vita pappret. Jag stämmer in i sången, och skärgårdshimmelen ovanför förvandlas; jag står under kupolen, och ser upp mot det målade taket. Samma förundran fyller mig som den jag kände som barn. Jag minns min pappa och min farbror, och hur de berättade för mig om dödens svärta; jag minns min mamma, och hennes ord om vännerna och himmelriket. Och fastän jag inte längre tror på paradiset överväldigas jag än en gång av samma fråga. Vad händer när man dör?
När jag slår mig ner till middagen ekar frågan i huvudet. Jag minns att jag flera gånger blir påkommen med att inte lyssna då någon talar till mig. Efter en stund tar jag mod till mig och frågar prästen vad han egentligen tror händer efter döden. Det har han inte sagt något om i sin undervisning, påpekar jag. Han ler och berättar om en god vän han har, som tror att paradiset är ungefär som Stockholms skärgård. ”Man sitter förmodligen vid vattnet” säger han ”och i paradiset har de säkert toast Skagen också”. Prästen lyfter sin räkmacka från tallriken och tar en tugga. ”Tror du verkligen på det där?” frågar jag. ”Javisst” svarar han, och ler sardoniskt ”varför inte?”. Ironin i hans tonfall träffar mig som en blick av Medusa. Jag inser att jag missbedömt situationen, och känner att middagen först nu har visat sig för mig såsom den verkligen är – som ett enkelt tidsfördriv jag nu har förstört med min barnsliga nyfikenhet.
***
Snart glömmer jag mitt samtal med prästen, och det är inte förrän många år senare, under förberedelserna inför ett seminarium om Den gudomliga komedin, som det dyker upp igen i mitt medvetande. Kanske kan det förklara något av det hätska temperament som griper mig under diskussionen. ”Det här är ju bara slöseri med tid” minns jag att jag utbrister, några ögonblick efter att alla slagit sig ned kring bordet, ”Om man hade lärt sig något av att läsa klassiker hade det ju räckt med att sammanfatta dem, så kunde varje generation få slippa återvända till samma gamla dammiga böcker”. ”Men det är väl hela poängen?” invänder en av kursarna försiktigt. Jag skrattar, böjer mig fram över bordet och svarar självsäkert att då står man ju bara och stampar på stället: ”Borde man inte ägna sig åt något där man kan göra framsteg?”. Han gestikulerar uppgivet, lutar sig tillbaka i stolen och suckar. Kanske frågar han sig vad jag egentligen gör där om jag nu tycker så illa om att läsa, seminariet är faktiskt frivilligt. Faktum är att det är mig själv jag vill övertyga. I detta skede av mitt liv försöker jag nämligen intala mig att konstupplevelser är meningslösa och borde undvikas.
Som barn hade jag låtit mig hänföras av skönheten i psalmsången, och tagit den till bevis på att paradiset existerar. På den skönhet jag möter i Dantes verk reagerar jag nu lika starkt, men på motsatt sätt, i upproriskt förnekande. Eftersom jag är övertygad om att det inte kan finnas något sådant som det paradis Dante skildrar tänker jag mig att också skönheten i framställningen måste vara ett slags illusion. När det blir dags att skriva uppsats vill jag avslöja Dante, och bevisa för omvärlden vad hans dikt egentligen handlar om.
I uppsatsen riktar jag en serie anklagelser mot komedin. Dante skriver bara för att framhäva sig själv, för att förnedra sina fiender genom att placera dem i helvetet, och för att ställa sig in hos makten genom att sjunga dess lov. Jag skriver texten nedsjunken i soffan i en enrumslägenhet jag hyr i andra hand, och jag minns att jag betraktar de stunder jag ägnar åt arbetet som min egentliga tillvaro. Vad jag då inte visste, men som jag i efterhand ser alldeles tydligt, var att min hängivenhet berodde på att det var mig själv jag skrev om. Då jag bortförklarade skönheten i Dantes verk försökte jag nämligen bortförklara också de tankar på döden jag hade som liten.
Jag inser idag att det jag som barn skrämdes allra mest av var tanken på att en varelse förmögen till så storartade känslor som de jag upplevde under körrepetitionerna kunde vara dömd att gå under. Jag vägrade acceptera det, och trodde därför på paradiset. Som student bemötte jag problemet på motsatt sätt: genom att intala mig att det som gick under i själva verket inte var särskilt värdefullt. Liksom schackspelaren som av misstag förlorar sin dam, och genast intalar sig att det hela skedde enligt plan, var det som om min förlorade tro på det eviga livet fick mig att vilja insistera på att tillvaron egentligen inte innehöll särskilt mycket att förlora. Alla tecken på motsatsen – skönheten, kärleken, de sällsynta ögonblicken av upplysning – ville jag bortförklara genom att reducera dem till kugghjul i ett meningslöst maskineri. På så vis kunde min tro och min förnekelse komma att tjäna ett och samma syfte: att skyla över den tragedi som döden i slutändan innebär. Så här långt senare frågar jag mig vilken av mina villfarelser som egentligen var värst.
I tjugo år har jag sökt svar på den fråga jag ställde mig som barn. Jag är ömsom mamma, ömsom pappa, ömsom präst och nihilist; men finner mig ändå – decennier senare – i samma tillstånd som då jag sju år gammal plötsligt vet att jag ska dö. Tanken slocknar, kroppen multnar – men sedan?