Det är sju år sedan nu. Alltid kommer jag att leva med en saknad, vissa dagar mer än andra. Jag var ett barn när jag förlorade en närstående; när min egen pappa gick bort. Sådant händer hela tiden, för fler människor än jag kan räkna. Jag är bara en i mängden men den insikten gör ingen skillnad för mig när jag hamnar i en sådan här period: när jag saknar mer än någonting annat. Vardagssysslorna går på automatik när minnena spelas upp bakom mina ögonlock. När jag öppnar posten vid köksbordet ser jag med mitt sjuåriga jags ögon hur pappa med sin mörka kalufs står och lagar lasagne vid spisen. När jag tar ut mjölkpaketet ur kylskåpet minns jag hur han ofta kunde ta lite extra mjölk i sin urdruckna kaffekopp och hur äckligt tolvåriga jag tyckte att det verkade med en bismak av kaffe. När jag kör förbi en skylt som talar om att jag har väjningsplikt kommer jag ihåg hur jag som liten frågade vad den uppochnervända triangeln var för något och att han förklarade så pedagogiskt att jag fortfarande kom ihåg det när jag skrev teoriprov för körkortet.

 

Jag vet inte längre vilka minnen jag har förskönat och vilka som är oförändrade. Är ett minne någonsin helt ärligt eller helt sant? Kan det vid någon tidpunkt likställas med sanning?

 

Jag har svårt att tro att mina minnen av pappa och min barndom inte är påverkade av ett visst mått av romantisering. Det har gått så lång tid nu att det är svårt att skilja mellan minne och önskan. Kanske är det så för alla? Och kanske finns det något fint i det: att benägenheten att bara minnas de bra bitarna blir större ju längre tiden går.

 

Bråk och tjat sållas lätt bort av tidens gång, men hur fungerar det när det handlar om att mista en av de man älskar mest? Hur ska jag någonsin kunna få veta hur sanningsenliga mina minnen är när det är min döda pappa som sitter på svaren? Kommer jag någonsin kunna acceptera att jag aldrig kommer få ett svar på detta? Det kan jag nog inte.

 

Något som jag varit tvungen att acceptera är att min pappa fick för lite tid här på jorden. Att vi inte hann med allt det som jag såhär i efterhand önskat. Även här finns säkert ett drag av romantiserande. Om min far varit i livet så hade jag antagligen inte gått en sväng på stan med honom så som jag ibland dagdrömmer om. Vi hade såklart inte varit sams hela tiden. Jag hade troligtvis blivit irriterad på honom för att… ja, vad hade jag blivit irriterad på? Det är svårt att minnas vad jag störde mig på hos min pappa. Det är så länge sedan jag gjorde det nu. Däremot hade jag fortfarande kunnat äta hans fantastiska kanelbullar, fått lära mig att backa med släp och skrattat när han nynnade jobbiga melodier medan han plockade in i diskmaskinen. Att jag ska leva hela mitt liv utan att få ta del av något av det där igen är så fruktansvärt smärtsamt. Ingenting gör så ont som tanken på att jag kommer uppleva allt härligt, besvärligt och förfärligt som hör livet till utan att kunna dela det med honom. Jag kommer aldrig ha möjlighet att be honom om råd igen. Aldrig mer få ett tillfälle att rabbla upp hur min dag har varit i en sådan hastighet att jag inte kommer ihåg att andas förrän jag är klar. Han kommer aldrig kunna säga åt mig att jag pratat så mycket att det ringer i öronen igen. Inte en enda gång till kan vi bjuda ut farmor på fredagslunch och prata om ingenting. För sedan min pappa dog pratar hon mest bara om döden.

 

Varje gång jag hälsar på har hon rensat. ”Jag vill att du tar det här nu, innan jag dör.” Döden är alltid närvarande i samtalen med henne. Hon funderar mycket på den trots att hon mött den så många gånger. Föräldrarna, syskonen, mannen och ett eget barn. När jag förlorade min förälder förlorade hon samtidigt sin yngsta son. Kommer man någonsin över något sådant? Jag tror inte att det går. Det kan fortfarande göra lika ont i hjärtat om jag tänker tillbaka på de stunder när min familj fikade hos farmor och min pappa retade henne. Ingen kan sätta dit farmor sådär hjärtligt busigt som min pappa kunde. Istället tror jag på acceptans och att lära sig leva med sorgen. Men om jag, som var 15 år när han gick bort, kan hamna i ett läge där saknaden fullständigt tar över – hur är det då inte för henne? Hon som kan se sin son från att han var nyfödd, vidare till tonåring och sedan till gift småbarnspappa? För även om det är samma person som vi förlorat så delar vi inte samma upplevelse. Givetvis var min pappa något helt annat för mig än vad hennes son var för henne. Kanske att hennes långa livserfarenhet gör att hennes käftsmällar av saknad och sorg blir lättare att hantera. Kanske att min saknad blir så fruktansvärt enorm för att jag har så lång tid kvar att leva medan hon redan har hunnit levt parallellt med döden i så många år. Eller så är det tvärtom för att hon förlorade ett barn? Ingen ska någonsin behöva förlora ett barn. För trots att min pappa dog alldeles för tidigt så tror jag att det är ganska vanligt att utgå ifrån att ens föräldrar kommer dö innan en själv. Det är en tanke som vi tidigt lär oss att hantera och leva med. Men jag tror inte att någon förälder ens vill föreställa och förbereda sig för sitt barns död utifall det skulle hända. För det ska inte hända. Det är inte en tanke som en förälder borde behöva lära sig att hantera.

 

Farmors funderingar blir lättare av att vi ofta pratar om min pappa. För mig är det likadant. Jag blir bara glad när det finns någon utomstående som vågar fråga om honom eller när vi i min familj umgås och gör något som vi kan tillägga ett ”ja, det här skulle pappa också ha gillat” till. Jag tror på att de som gått bort måste få leva vidare genom oss som fortfarande lever. Vad är det annars för idé att sakna en person som man aldrig kommer träffa igen? Jag ser det som min skyldighet att prata om och inkludera min döda förälder i mitt vardagsliv. Inte som en uppoffring eller ett krav utan av den enkla anledningen att han fortfarande är min pappa. Den ena hälften av mig är fortfarande från hans sida. Jag har fortfarande samma hårkvalitet som honom och jag kan fortfarande alltför många låtar av Black Sabbath utantill. Mina framtänder blir mer lika hans för var dag som går trots att jag haft tandställning i flera år. Hans gener är också mina gener. Jag kan känna mig söndagssjuk innan jag ska till jobbet på måndag morgon – han var precis likadan. Det är bara på grund utav min far som jag ibland ställer om i diskmaskinen trots att det inte är något fel på hur det stod innan: för han lärde mig att det skulle vara på ett speciellt sätt. Ingenting av det här har förändrats i mig bara för att han har gått bort. Kan jag verkligen låta bli att nämna honom eller prata om honom då?

 

Jag tänker också att det blir ett sätt att försöka bevara minnena levande. Ett försök att inte överanalysera vad som är sant eller falskt utan snarare låta det bubblande minnet komma fram och låta det vara så. Numera går de flesta dagar lätt just för att jag för varje år som gått har vågat prata och dela med mig av helt ointressanta saker om min pappa. För jag har insett att det viktiga inte är att berätta att han hatade grönsaker. Vikten ligger i att få göra honom delaktig i mitt nuvarande liv, även om det är på ett helt annat sätt än tidigare.

 

Sedan sju år tillbaka kan jag inte berätta vem jag är utan att nämna döden. Att ha en död förälder kan skapa dålig stämning på en första dejt, tårar en helt vanlig torsdagskväll eller ett oönskat samtal för en bekant på en förfest. Sedan sju år tillbaka är jag alltid den som drar ner stämningen eller gör andra människor obekväma bara genom att svara på frågan om vad mina föräldrar jobbar med. Jag kan inte väja för att döden blev en stor del av mitt liv och jag tror inte att det är negativt för andra att bli påmind om att den finns. Inte bara som en diskussion kring vilket sätt som vore bäst att dö på. För det är nämligen en vanlig diskussion som jag hör under både jobblunchen och på förfesten. Många verkar föredra att dö ”i sömnen” eller att ”få det snabbt överstökat”. Varje gång jag hör det vill jag bara skrika högt och säga att det inte är någon diskussion värd att ha! När allt kommer omkring så har vi ingenting att säga till om. Ingenting. Och när diskussionen fortgår till vilket det värsta sättet att dö på skulle vara, då vill jag helst bara resa mig upp och gå. Jag tänker att vi inte har tid att diskutera detta eftersom vi paradoxalt nog kan dö när som helst! Men istället för att rusa ut så har jag suttit kvar och lärt mig förstå att dessa diskussioner är ett andningshål för människors egna rädslor för döden. Det här med att dö är en stor rädsla hos många. Kanske blir det lättare att hantera sin rädsla när en gemensam ventil för den kan uppstå? Kanske att dessa oändliga samtal kring döden speglar ett behov som inte hittar någon annan plats? Kanske är det ett sätt för att förbereda sig? Diskussionerna kan vara ett praktiskt tillvägagångssätt för att samla kraft och mod för att möta sin egen bortgång. Men vad ska jag bidra med i dessa samtal? Jag är inte rädd för att dö. Det kan omöjligt vara lika smärtsamt som det är att leva vidare. För det är precis det jag har behövt göra och jag är långt ifrån ensam om det. Så varför är inte diskussionerna om att leva med både glädje och stor sorg lika aktuella som de om olika sätt att dö på är? Jag tror det är för att jag som förlorat en närstående vet att jag klarar av det. Att jag tvingats klara av det. Jag säger inte att det gör perioderna av saknad lättare. Inte ett uns. Men det har fått mig att uppskatta livet mer.

 

Mitt andningshål kring döden skulle behöva se annorlunda ut. Jag tror att vi som förlorat en förälder skulle må bra av en gemensam ventil. En som är lika normaliserad som dialogen kring hur man ska dö. För tänk om jag kunde slippa bli påmind om den brännande delen kring att jag inte har två föräldrar som arbetar. Tänk om jag kunde gå till en förfest och hitta någon annan som också ifrågasätter hur mycket av sina minnen som fortfarande är sanna. Som också vet hur det är att se gamla minnesbilder spelas upp igen och igen bakom ögonlocken. Som på samma sätt skulle förstå rädslan för att glömma någonting. Eller värst av allt: glömma för mycket. En sådan förfest skulle jag behöva få gå på. Döden är så fruktansvärt central i mitt liv men på ett helt annat sätt än i de flesta andras. Tänk vad fint om jag kunde få dela den smärtan med någon annan som upplevt något liknande. Att få hitta en gemensam ventil där samtalet blev något som underlättade den stora saknaden istället för att, som på förfesten, jobbet eller dejten, övertydligt skylta med att jag är den enda i rummet som förlorat en förälder. För tro mig – det är jag väl medveten om ändå. 

 

Med den insikten har jag gått vidare och lärt mig att hitta en ny tillvaro med mina minnen. Det kommer alltid finnas en stor saknad inom mig. Varje gång jag utvecklas, lär mig nya saker eller upplever en stor vinst i mitt liv så gör det som mest ont i hjärtat. För aldrig har jag varit lyckligare än när jag tog körkort eller när jag viftade med gymnasieexamen i handen – men det var en person som saknades att få dela det med.

 

Numera går de allra flesta dagar lätt. Några få är mödosamma. I sjok kommer den vansinniga saknaden. Så är livet. Så blev mitt liv.

Moa Fröding (f. 1997)

Studerar musikvetenskap på Örebro universitet och brinner som starkast för hur musik påverkar individ och samhälle. Drömmer om ett självförsörjande liv på landet där skapandet får stå i fokus.
Bildkälla

The Swan (No. 17) av Hilma af Klint. 1914-1915. Hämtad från wikiart.org

Läs fler essäer på liknande teman här:

Poros essätidskrift