Pendeln mellan himmel och helvete

Mount Isa, mitt ute i öknen i Queensland, Australien, det var där jag lärde känna australiensiska aboriginer närmare för första gången. Det var sökandet efter äventyret och det exotiska som hade tagit mig till Australien. Att jag hamnade där i Mount Isa för att arbeta bland aboriginer via en kristen hjälporganisation var mest en slump. Aboriginerna behövde hjälp, det var väldigt uppenbart. I skuggorna under träden i den aboriginska stadsdelen satt eller låg vuxna som var mer eller mindre påverkade av alkohol eller droger, vuxna som gärna ville berätta om olika platser i närheten där släktingar tagit livet av sig, och där deras andar därför nu spökade. Och vart man än gick, klungor av dåligt klädda och snoriga barn, med grupper av hundar i släptåg. Och överallt också sopor, sopor som hundarna rev i.

Jag kände både stor kärlek och stort medlidande med dessa människor. De aboriginer jag träffade var trevliga och gästvänliga när de var nyktra. Jag blev väldigt ledsen över att där på plats i Australien upptäcka att väldigt mycket var på väg att försvinna för dem så som livsstil, språk och traditioner. Detta var en anledning till att jag senare återvände till Australien i egenskap av lingvist. Jag ville försöka göra något för dem genom att lära mig och beskriva ett döende aboriginspråk. Hur hade det kunnat bli så att aboriginerna hamnat i denna situation? Många svenskar på besök i Australien har säkert funderat på hur det kommer sig att de aboriginer man ser (och hör) i regel är alkoholiserade och utslagna. För inte så länge sedan fanns det idylliska vid sidan av det helvetiska i aboriginernas tillvaro. Men hur kommer det sig egentligen att den moderna aboriginska tillvaron, från 1970-talet och framåt, för de flesta har varit ett rent helvete? Om det vill jag berätta här, om hur en tillvaro som pendlade mellan himmel och helvete fastnade i ena ytterläget för Australiens ursprungsbefolkning.

Under lång tid har de bleka och de mörka varit ”de andra” för varandra. Så har det varit ända sedan européer etablerade sig i Australien. Språk, livsstil och världsbild har varit alltför olika för att de två grupperna ska ha kunnat identifiera sig med varandra. Och aboriginerna var fram till slutet av 1960-talet faktiskt inte officiellt erkända som människor i australiensisk lag. De var så annorlunda att de klassificerades som en del av faunan (som djur, alltså). Faktum är att även om ”apartheid” är ett sydafrikanskt uttryck, så uppfanns apartheid-systemet i Australien, och exporterades senare till Sydafrika. Aboriginerna hade i apartheid-Australien inte rätt att gå i skolan, och inte heller att besöka städer och större samhällen. Och ”blandbarn” (barn med en aboriginsk och en icke-aboriginsk förälder) skulle tas från sin förälder/föräldrar (vanligen från sin aboriginska mor) och uppfostras på barnhem till att bli produktiva medborgare i det vita Australien. Sådan var lagen ända fram till 1975. Detta senare är och var ett stort trauma för många, däribland en aboriginsk vän till mig, Sandy, som efter många års sökande kunde återförenas med en halvsyster som förts till barnhem som liten.

Från andra världskriget och framåt växte dock sakta en vilja fram i det vita Australien att bättra sig, att så att säga göra om och göra rätt. År 1969 blev aboriginerna därför inte bara erkända som människor, de fick också bli medborgare i sitt eget land. Fram till dess hade de flesta levt på landsbygden, där de i praktiken var livegna på boskapsstationer. Dessa stationer upptog vanligen hela eller delar av aboriginstammars territorier (med ”stam” avses här en grupp som talar, eller åtminstone traditionellt talat, ett visst språk). Aboriginerna var under denna tid förstås missnöjda med mycket: att de inte hade rätt till samma lön som de vita som också jobbade på boskapsstationerna, att de inte hade rätt till semester, och att de inte hade rätt att besöka sjukhus (vilka alla låg i städer och större samhällen). Dessa missförhållanden ledde fram tlill den så kallade Pilbara Walk-Off, en strejk som bröt ut på boskapsstationer i delstaten Western Australia 1945. Strejken organiserades av en viss Donald MacLeod, en vit australiensisk kommunist som var en av de första som på allvar försökte förbättra aboriginernas situation.

Det aboriginska missnöjet till trots fanns det ändå mycket i deras tillvaro som var bra. Stammarna bodde nämligen vanligen kvar på hela eller delar av sina ursprungliga landområden. Enligt den aboriginska skapelseberättelsen, som är spridd över hela kontinenten, skapades aboriginerna av Förfäderna under Drömtiden. Förfäderna, som var djur av olika arter, vandrade omkring och skapade landskapet, djuren och växterna, bergen, dalarna och floderna. De skapade olika grupper av människor på olika territorier och lärde dem hur de skulle leva för att vara framgångsrika. Det finns skillnader hos olika stammars mytologiska berättelser, men den grundläggande tematiken i mytologin är sig ändå förvånansvärt lik över hela kontinenten. Det är endast i det nordligaste Australien, där folk hade regelbunden kontakt med indonesiska fiskare, som man kom ihåg att de mänskliga förfäderna faktiskt kommit i båt över vattnet. Det faktum att man ansåg att Förfäderna gett olika stammar särskilda landområden att leva på gjorde att kopplingen mellan människa och mark var väldigt stark. Inte alls som i Europa – marken tillhörde inte människan utan snarare människan marken. Och så länge som människan kunde vara där hon skulle vara, alltså på stammens mark, då var allt i sin ordning. Därför kunde mycket av det traditionella ceremoniella livet under denna tid också fortsätta som tidigare.

En typ av ritualer som på engelska kallas för ”increase rituals” var dock ett minne blott redan i början av 1900-talet. Increase rituals syftade till att öka antalet individer av olika djurarter. Australiens aboriginer hade totemdjur, som ärvdes på fädernet. Att man hade ett visst djur som totem innebar inte att man inte fick äta det djuret, men däremot att man var skyldig att se till att djurpopulationen ökade i antal, alltså genom de så kallade increase rituals. Dessa minskade dock i betydelse efter att den ekologiska balansen i Australien förändrats i och med européernas introduktion av olika tamdjur, vilket i sin tur ledde till att aboriginerna över tid blev beroende av européerna för att få tag på (tillräckligt mycket) vatten, och så småningom hamnade som livegna på boskapsstationerna. Inte minst kor gör av med väldigt mycket vatten, och när det blev många kor, får och hästar i en region fanns det inte längre tillräckligt med vatten kvar ute i naturen för aboriginerna. När aboriginerna därför tvingades bli bofasta på boskapsstationerna minskade beroendet av och därmed också intresset för jakt. Då försvann också dessa increase rituals, men andra ritualer har alltså levt kvar.

Periodvis var säkerligen många aboriginer hyfsat lyckliga på boskapsstationerna, eftersom de fick leva på sina traditionella marker och fortsätta med sitt ceremoniella liv. Och detsamma gällde nog också tidigare, i den traditionella tillvaron. Aboriginerna behärskade då sin omgivning till fullo, och visste precis hur de skulle bete sig för att leva gott där. De bedrev krig i betydligt mindre utsträckning än folk i andra delar av världen, detta på grund av att de alltså såg det som att varje stam hade sitt eget territorium givet till dem av Förfäderna. Visst besökte grannstammar regelbundet varandra, men förutom sådana besök levde männen sina liv inom sin stams territorium, och kvinnorna, som ofta giftes bort över stamgränserna, följde så att säga sedan sina män. Många människor levde till hög ålder, för i de aboriginska släktskapssystemen finns tanken inbyggd att alla skulle ha någon som var ansvarig för att hjälpa dem vid ohälsa eller skröplighet. Det mänskliga livet är dock brutalt, och det verkar som att denna brutalitet får utlopp på något sätt i alla samhällen. I det traditionella aboriginska samhället gällde det först att bli utvald att leva. För om man ser det som att stammen har ett visst territorium att leva på, och att det är där och endast där man ska finna sin föda, ja, då gäller det att man inte blir för många, så att man inte längre kan leva på det man kan samla ihop och jaga just där. Det är känt att aboriginer, precis som de gamla romarna och grekerna, lämnade nyfödda barn att dö. Olika brutala former av abort finns dokumenterade av tidiga upptäcktsresande, och man vet också att en del stammar förändrade den manliga anatomin för att se till att det blev färre barn gjorda. Ett ingrepp som på engelska heter ”subincision” går ut på att man gör ett hål på undersidan snoppen, in till urinröret, så att allt som kommer ut sprutar åt två håll samtidigt. Och mindre sperma in i kvinnan lär ha lett till färre graviditeter.

Säkerligen var livet i allmänhet trevligare för de aboriginska männen än för kvinnorna. Australiens aboriginer är inte kända för att ha haft många ägodelar, men som fru så ansågs kvinnor vara en mans viktigaste ägodel. Med sin egendom gör man som man vill, eller…? Det var inte ovanligt att aboriginska män ”lånade ut” sin fru över natten i utbyte mot en eller annan tjänst. Detta gällde både när de bodde på boskapsstationer, och tidigare, i den traditionella tillvaron. Aboriginska män kunde också byta fruar med varandra över natten som ett sätt att stärka vänskapsbandet dem emellan.

Hur kommer det sig då att Australiens aboriginer nästan över en natt gick från en tillvaro där det paradisiska och det helvetiska fanns som två olika spår, som existerade sida vid sida, till en som måste beskrivas som ett rent helvete? Och hur kommer det sig att detta skedde när de fick bli medborgare i sitt eget land 1969? Jo, när de erkändes som människor fick de helt plötsligt rätt till lika lön. Många ägare till boskapsstationer ville inte eller hade inte råd att betala deras löner, så de sade helt sonika upp och slängde ut aboriginerna. Dessa hamnade då i städernas förorter, på kortare eller längre avstånd från sina traditionella stammarker. Eftersom Australien inte har någon allemansrätt fick de då inte ens besöka sina traditionella marker. För många var detta ett stort trauma. Från år 1969 kom aboriginerna i kontakt med alkohol. Alkohol fick bara fått säljas i städer och större samhällen, dit aboriginerna tidigare inte hade haft tillträde. Följderna av detta lever Australien med ännu idag.

I en aboriginsk stadsdel är det både skitigt och ohygieniskt, vilket jag beskrivit ovan. Det kan också vara farligt för en sådan som undertecknad, i alla fall så länge alla där inte har insett att man är europé. För det är bara europeiska blekansikten, som inte har någon del i den australiensiska historien, som är välkomna. Australiensiska dito riskerar att åka på stryk.

Några år in på detta årtusende började Australien på ett ”gör om och gör rätt” på andra varvet. Man gav aboriginer rätt att vistas på stammens traditionella marker, förutsatt att de kunde visa ungefär var stammen traditionellt hållit till. Det är ett steg i rätt riktning, men hur ska man kunna göra 50 års alkoholmissbruk om intet? Och hur ska de starka fördomarna som på båda sidor finns om ”de andra” kunna brytas? Dessa frågor har för närvarande inget svar. (En annan viktig fråga är när aboriginska kvinnor ska få möjligheten att forma sina liv efter egen vilja. Den rätten har gifta aboriginska kvinnor nämligen fortfarande inte.)

Jag älskar att socialisera i aboriginska områden, i alla fall när alkohol inte är inblandat, och har också blivit adopterad av den stam vars språk jag studerat. (Det är standard, att utomstående som har regelbunden kontakt med en stam förr eller senare blir adopterade, och därmed infogade i släktskapssystemet, så att stammens medlemmar ska veta hur de ska, eller åtminstone kan, förhålla sig till dessa personer.) Trots detta är jag väldigt glad att jag under mina besök i Australien har sluppit bo i aboriginska områden. Hur trevliga aboriginer än kan vara är det alltid skönt att ta sig tillbaka över den osynliga gränsen när man är klar med språkinspelning och -inlärning för dagen, tillbaka till de vitas, välordnade Australien igen. Det är nämligen definitivt så som aborigin-gruppen Yothu Yindi formulerade det i sin hitlåt Treaty från början av 1990-talet:

Now two rivers run their course, separated for so long…

Australien har länge varit som två floder, som ett land där två helt olika kulturer och livsstilar existerat sida vid sida. Och folk på de två sidorna har också helt olika förutsättningar. Kommer de två floderna någonsin att kunna bli en, vilket Yothu Yindi uttryckte förhoppning om i sin sång? Och kommer det paradisiska någonsin att komma tillbaka till Australiens aboriginer? Det ser inte lovande ut för tillfället, men den som lever lär väl få se, som det ju heter i talessättet.