En av de idéer som påverkat europeisk och västerländsk historia allra mest är framstegstanken. När salafistiska extremister förklarar krig mot Väst är det för dem ett försök att gå tillbaka den rena och oförfalskade islam som utövades av de allra första generationerna muslimerna – ”salaf ”, förfäderna. För oss är konflikten en strid för frihet, tolerans och mänskliga rättigheter mot reaktionärer som vill återskapa medeltidens mörker. Skillnaden ligger i framstegstanken och de idéer från 1700-talets upplysning som hör samman med den.
Den franske upplysningsfilosofen markis Condorcet gav framstegstanken en klassisk formulering i Människosläktets förkovran från 1795. Historien är en utveckling i stadier från primitiva jägarfolk till moderna samhällen. I det högsta stadiet kommer krig och skräckvälde att ha avskaffats, skillnaderna mellan samhällsklasser och nationer utjämnats och människonaturen nått sin fulla potential genom att den allmänna kunskapsnivån höjts och moralen förbättrats. Under ledning av filosofer som besjälas av förnuftstro och universell människokärlek har Europas kolonier gjort sig fria, kvinnor erövrat samma rättigheter och möjligheter som män och religionen förlorat sitt inflytande över sinnena. Människor lyder ingen annan herre än sitt eget förnuft, och slavar, tyranner och präster lever bara kvar i historieböckerna och på teatern.
Condorcet verkar ha trott att de mest utvecklade länderna skulle nå historiens högsta stadium inom en inte särskilt avlägsen framtid. Med facit i hand kan vi konstatera att han hade fel och att målet ännu inte har uppnåtts drygt tvåhundra år senare. Tyranni, terror och religionskrig är i hög grad en del av vår samtid.
Behöver vi en ny upplysningstid, eller är bristen på framsteg ett tecken på att något i själva upplysningsidéerna är feltänkt och behöver omprövas? Två nya svenska böcker ger bidrag till denna diskussion: Upplysning i det 21:a århundradet av Christer Sturmark (2015) och antologin Upplysningskritik, redigerad av idéhistorikerna Anders Burman och Inga Sanner (2014).
Sturmarks bok har undertiteln Tro och vetande 3.0, en anspelning på författarens tidigare bok Tro och vetande 2.0 (2006), i sin tur en uppföljare till filosofen Ingemar Hedenius generalangrepp på dåtidens teologi och kristendom i Tro och vetande från 1949. Sturmark skriver i Hedenius anda, men med ett bredare och mer globalt perspektiv. Sedan den islamiska revolutionen i Iran 1979 och attacken mot World Trade Center 11 september 2001 har fanatism och irrationalism flyttat fram positionerna, skriver han. I vissa delar av världen publicerar religiösa fundamentalister avrättningsfilmer på internet och uppmuntrar till heligt krig, i andra leder vanföreställningar om häxor och demoner till misshandel och mord. Vi behöver lämna dessa rester från en svunnen tid bakom oss, hävdar Sturmark, och formulera en ny sekulär humanism byggd på upplysningstraditionens värden och ideal.
En av grundprinciperna i den sekulära humanismen är själva humanismen, som i Sturmarks tolkning innebär att politik ska skiljas från religion, att människans bästa snarare än religiösa påbud är grunden för moralen, att alla människor har samma värde och att de mänskliga rättigheterna omfattar alla oavsett ursprung eller kultur. En annan grundprincip är det Hedenius kallade den intellektuella moralens maxim: tro på något om och endast om det finns goda skäl att hålla det för sant. Sturmark argumenterar utifrån detta för två ytterligare viktiga principer: naturalism och ateism. Förklaringar till naturföreteelser kan inte sökas i övernaturliga krafter utan enbart i naturen själv. Det finns ingen övertygande evidens för att Gud skapat världen eller för någon annan av religionernas centrala trossatser. Religion och vidskepelse kan i klassisk upplysningsanda förklaras som historiska rester från tiden före vetenskapens uppkomst. Blixten slår ned, någon blir sjuk, det blir jordbävning; för dem som saknade vetenskaplig kunskap om naturen var det inte irrationellt att se orsakerna i andar och gudar som straffar och belönar, men i dag har vi vetenskapliga förklaringar som gjort sådana antaganden ohållbara.
Intressant nog anser Sturmark att ateism inte nödvändigtvis utesluter andlighet. ”För mig är andligheten inte övernaturlig”, skriver han, ”den är naturlig. Vi är alla en del av något större”. Det hade varit intressant att se denna tanke utvecklas. Ger ateistens andlighet svar på några av de existentiella och moraliska frågor som religionen enligt den sekulära humanismen inte förmår besvara, eller är den bara en rationellare variant av New Age-rörelsens självcentrerade och upplevelsesökande nyandlighet?
Upplysning i det 21:a århundradet kommer kanske inte att övertyga någon som inte redan delar författarens ateistiska och humanistiska grundsyn, men den som gör det kan använda den för att bredda sina kunskaper och finslipa argumenten. Bland mycket annat får läsaren en sorts grundkurs i logik och vetenskaplig metod, översikter av psykologisk och neurofysiologisk forskning som visar hur vi luras av ”vår fantastiska och opålitliga hjärna” och kritiska genomgångar av ovetenskapliga teorier som astrologi, homeopati och kreationism.
Att upplysningsarvet behöver försvaras verkar självklart i en tid då centrala värden som åsiktsfrihet och mänskliga rättigheter är hotade i många länder. Men kan bakslagen också vara ett skäl att reflektera kritiskt över själva upplysningen? Kan det finnas något i upplysningsidealen eller i det sätt på vilket de förvaltats som föder helt legitima invändningar och motreaktioner?
Antologin Upplysningskritik ger inblickar i den tradition av kritik mot upplysningen som i viss mån börjar redan under själva upplysningstiden. Som i de flesta antologier spretar kapitlen åt olika håll utan att följa någon tydlig röd tråd, men som motbild till Sturmarks försvar av upplysningen kan man bland annat läsa kapitlet om den brittiska författaren och tidiga feministen Mary Wollstonecraft. I Till försvar för kvinnans rättigheter (1792) argumenterar Wollstonecraft för kvinnors rätt till en utbildning likvärdig männens. En viktig inspirationskälla var Jean-Jacques Rousseaus pedagogiska program i Èmile (1762), ett av upplysningstiden mest inflytelserika verk. Rousseau hävdade att barn borde uppfostras och utbildas till självständigt tänkande och handlande individer och inte som tidigare var vanligt tränas till disciplin och lydnad. Men detta gällde bara pojkar. Kvinnor, ansåg Rousseau, kan tänka praktiskt och detaljinriktat men saknar mäns förmåga till abstrakt tänkande. Wollstonecraft hävdar i polemik mot Rousseau att kvinnor har samma förnuftsförmågor som män och bör få samma uppfostran och utbildning.
En helt annan sorts upplysningskritik har formulerats de senaste decennierna inom den tanketradition som i brist på en bättre term brukar kallas postmodernism. Enligt tänkare som Michel Foucault och Jean-François Lyotard är upplysningsidealen inte universellt giltiga utan bundna till en historisk kontext och en viss samhällsgrupps intressen. Idéer om ”sanning”, ”förnuft” och ”objektiv kunskap” är ideologiska redskap för vita, heterosexuella, ekonomiskt välbärgade män att rättfärdiga sin egen privilegierade ställning och andra gruppers underordnande, däribland kvinnor, färgade och homosexuella. Rousseaus uppdelning i förnuftiga män och oförnuftiga kvinnor är bara ett av flera exempel. Ett annat är rasbiologin, som användes för att ge vetenskaplig legitimitet åt kolonialism och folkmord.
“Postmodernisterna” är en av Sturmarks viktigaste måltavlor i Upplysning för det 21:a århundradet. Att relativisera skillnaden mellan rätt och fel till kultur och religion är intellektuellt ohederligt, skriver han, och får till konsekvens att förtryck, intolerans och inskränkning av de mänskliga rättigheterna i vissa kulturer accepteras som ”rätt för dem”. Detta är ett svek mot dem som mest av alla behöver det moderna upplysningsprojektet, inte minst kvinnor i traditionellt patriarkala samhällen.
Positionerna i debatten är därmed någorlunda klart definierade. Men det finns något djupt paradoxalt över ett meningsutbyte där den ena sidan består av så vitt skilda grupper som muslimska extremister, fundamentalistiska högerkristna, feminister och intellektuella postmodernister. Uppenbarligen finns mycket mer som skiljer än förenar dessa upplysningens motståndare och kritiker. De religiösa dogmatikerna tycker sig ha funnit sanningen och är inte beredda att argumentera annat än med sina egna dogmer som utgångspunkt. Postmodernisterna bygger sin kritik av upplysningsidéerna på vetenskapliga studier och är fyllda av tvivel kring det mesta. En tredje grupp är de man kunde kalla solidariska upplysningskritiker, de som i likhet med Wollstonecraft i allt väsentligt ansluter sig till upplysningens ideal men tolkar dem annorlunda eller vill gå längre.
Till debattens paradoxer hör också att knappast någon längre försvarar postmodernismen i den form som Sturmark angriper. Den radikala förnufts- och vetenskapskritiken hos Foucault, Lyotard och Feyerabend tycks i dag vara något som man kan flörta med i somliga intellektuella kretsar, men som då den utsätts för kritik nästan alltid modereras till betydligt försiktigare ståndpunkter mer i linje med en solidarisk upplysningskritik i Wollstonecrafts anda. Finns postmodernisterna, kan man undra. Om Sturmarks angrepp kunde få motståndarna att bekänna färg i denna viktiga fråga kunde det kanske rucka på de låsta positionerna och leda till ett mer konstruktivt åsiktsutbyte.
Både i Sturmarks bok och Upplysningskritik saknar jag också en utförligare och mer nyanserad diskussion av själva upplysningen och vad den står för. Med upplysning brukar man dels mena en historisk period – ungefär från Newton till franska revolutionen – dels och kanske framförallt de idéer som är typiska för denna period: tro på förnuftet, vetenskapen, det kritiska tänkande och framsteget, strid mot vidskepelse och mot dem som för sina egna maktintressen utnyttjar andras okunnighet och oförmåga eller ovilja att tänka kritiskt – dem mot vilka Voltaire riktade stridsropet Écrasez l’infâme, krossa den skändliga.
Som tidlöst idékomplex är upplysningen lika mycket ett arv från den grekiska antiken som från 1700-talets upplysningstid. Ända sedan antiken har den behövt försvaras och lidit många bakslag. Demokratin i Aten blev ett kortvarigt experiment. Den vetenskapliga tradition som börjar med Platon och Aristoteles bröts vid medeltidens början i väst och vid den islamiska guldålderns slut i öst. Efter 1700-talet har upplysningsidéerna fått stort genomslag, men ändå är de i dag hotade.
Sven-Eric Liedman skiljer i boken I skuggan av framtiden mellan en ”hård” och en ”mjuk” upplysning. Den hårda upplysningen handlar om naturvetenskapliga, tekniska och ekonomiska insikter och framsteg, den mjuka om sådant som demokrati, mänskliga rättigheter och kritisk öppenhet. När Kant skriver att upplysning är ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet” är det den mjuka upplysningen han talar om. Omyndig är enligt Kant den människa som saknar förmågan eller modet att använda sin tankeförmåga utan ledning av andra. Upplysningens motto, skriver Kant, är sapere aude, ”Våga veta”, eller mer fritt återgivet: tro inte bara på auktoriteter utan tänk självständigt. Man kan säga att mjuk upplysning handlar om att det inte är makten eller traditionen utan argumenten som ska avgöra vad som hålls för sant och rätt. Den brittisk-österrikiske filosofen Karl Popper kallar detta rationalism – efter latinets ratio, förnuft – och sammanfattar det i mottot ”Jag kan ha fel och du kan ha rätt, och om vi anstränger oss kan vi tillsammans komma närmare sanningen”.
Med den moderna tiden har den hårda upplysningen av allt att döma segrat slutgiltigt. Till och med i diktaturer där självständigt kritiskt tänkande annars undertrycks satsas i dag stora resurser på teknisk och naturvetenskaplig utbildning och forskning. Den mjuka upplysningens värden och idéer måste däremot ständigt erövras på nytt med varje ny tid och generation. Det är de idéerna som i dag befinner sig under attack. I öst vill religiösa extremister gå tillbaka till en förmodern tid då rätt och fel avgjordes av Gud och traditionen – men behålla sina mobiltelefoner. I väst har politiker som Silvio Berlusconi, Vladimir Putin och Donald Trump gett oss ett nytt styrelseskick: den auktoritära demokratin, där folket styr genom fria val men folkets tankar i sin tur styrs av politiker som lärt sig konsten att manipulera människor för sina egna syften och göra dem till maktens nickedockor.
Upplysningen behöver försvaras – kanske inte den hårda upplysningen men definitivt den mjuka. Ändå känner jag en tveksamhet inför det sätt på vilket detta görs av sådana som Sturmark och den brittiske utvecklingsbiologen och religionskritikern Richard Dawkins. Det finns något i den hårda tonen, det ensidiga fördömandet av motståndarna, som går emot själva andan i den mjuka upplysningen. Som motbild tänker jag på Sokrates, den förste i den rationalistiska tanketradition som kulminerar med upplysningen. Sokrates formulerade inga teorier och ansåg sig inte visare än andra, förutom att han i motsats till de flesta insåg hur litet han visste. Det förnuft han representerar är ett frågande, prövande och självkritiskt förnuft, som känns mycket långt från alla trosvissa försvar för vetenskapen mot ”oförnuftets kultur”.
Karl Popper gör anmärkningen att kritiskt tänkande kräver en rik fantasi. Bara den kan vara dogmatiker som inte på allvar kan tänka sig andra möjligheter, och bara den som har en väl utvecklad fantasiförmåga kan på allvar tänka sig möjligheten att han själv kan ha fel och motståndaren rätt. Man skulle kunna säga att den som tänker kritiskt och därmed även självkritiskt måste ha förmåga till empati, till att förstå sina meningsmotståndare på djupet genom att se saker ur helt annorlunda perspektiv än de invanda egna. För att få en uppfattning om motsatsen kan man tänka på det den franske 1800-talshistorikern Albert Sorel kallade ”förnuftets fanatism”, den attityd som under franska revolutionens skräckvälde fick anhängare av upplysningsidealen att dela in sig i sekter vars anhängare bekämpade varandra med alla tillgängliga medel och betraktade sina motståndare som förrädare mot de sanna förnuftsidealen.
Den mjuka upplysningen har något subtilt i sig som gör att försvaret av den på ett paradoxalt sätt kan övergå till sin motsats, om det inte bedrivs i en anda av verklig öppenhet för och nyfikenhet på andra perspektiv och sätt att tänka än det egna. Den andan saknar jag i Sturmarks bok. När han manar till försvar av upplysningen mot ”oförnuftets kultur” handlar det kanske inte om en förnuftets fanatism, men däremot om något man kunde kalla förnuftets självgodhet och brist på lyhördhet, en vetenskaps- och förnuftstro där människor delas upp i ”vi” som tänker förnuftigt och ”de” som är irrationella, vidskepliga, fanatiska.
Den indiske författaren Pankaj Mishra pläderar i The Guardian (20/1 2015) för det han kallar en ny upplysning, i vilken medkänsla och självkritik i sokratisk anda utgör centrala ideal. När till exempel europeiska ungdomar ansluter sig till IS gäller det att inte bara se dem som fiender. Vi behöver också fråga oss vad som kan ha fått dem att uppfatta frihet, demokrati och allas lika värde som Potemkinkulisser för ett samhälle där de själva är hopplöst uteslutna, och vad vi av detta kan lära oss om hur vi kan skapa ett mer inkluderande samhälle.
Upplysningen, skriver Mishra, måste liksom religionen återerövras från sina fundamentalister. Om fler än de redan övertygade ska vinnas för upplysningens sak räcker det inte att motståndarna besegras med bättre argument, strängare logik, starkare vetenskaplig evidens. Det krävs också att vi utvecklar vår empatiförmåga så att vi kan börja förstå det nästan oförståeliga som gör att människor dras till den religiösa fanatismen och demokratins dödgrävare.
