Vad bör en revolutionär vara?

Hur ska revolutionären förhålla sig till våldsanvändning? Det sägs att revolutionen äter sin barn men måste det vara så? Paul George Johansson funderar kring revolutionären och dennes relation till våldet

Under året som gått har flera stora demonstrationer ägt rum: mot polisvåld (av Black Lives Matter-rörelsen), mot politisk korruption (i Belarus) och mot pandemi-restriktioner över hela världen, för att nämna några välkända proteströrelser. Många har ställt sig bakom de fredliga demonstrationerna men är mer oförstående till de som visar sitt missnöje genom att ropa efter våld. Det är därför av särskilt värde just nu att fundera över frågan: när bör revolutionären ta till våld?

Revolutionären bör inte betrakta våldsanvändning som ett alternativ förrän alla icke-våldsamma politiska metoder är prövade. En revolutionär som följer denna princip är i grunden en reformist eftersom att denne prövar att reformera innan att försöka störta det rådande systemet blir aktuellt. Våldet kan ha funktionen att uppmärksamma ett missnöje som råder och störta en sittande makt, det menar den politiska tänkaren och filosofen Hannah Arendt. Våldet karaktäriseras av sin instrumentella natur och om ett eftersträvat mål inte uppnås inom ett visst tidsspann så kommer våldet leda till mer våld, men vi vet inte när, i vilken utsträckning eller form. Våldets svårförutsägbara och potentiellt förödande konsekvenser borde vara skäl nog för revolutionären att betrakta våld som ett sista alternativ. Dessvärre är människan aldrig så välinformerad och konsekvent att hon kan leva upp till det ideal jag skisserar ovan.

Istället är vi människor irrationella och imiterande varelser. Vi vet sällan varför vi gör som vi gör och när vi saknar kunskap agerar vi ofta likt vår omgivning. I en digitaliserad tidsålder efterhärmar vi dessutom beteenden snabbare än tidigare. Vi har fler grannar i den digitala världen som kan förvissa oss om vad som är acceptabelt att göra och vad som är tabu. Hur andra människor agerar tenderar att bli mer avgörande för ens sätt att handla än övervägda slutsatser när en medborgare saknar kunskap. Att fredliga protester är mer effektiva än våldsamma demonstrationer (vilket till exempel Chenoweth och Stephans forskning påvisar) saknar betydelse om vi inte vet vilka fredliga alternativ vi har. Enligt Chenoweth & Stephan så anser många att fredliga demonstrationer är mindre extrema och därför kan fredliga proteströrelser mobilisera ett större antal människor än våldsamma motsvarigheter. Detta medför större möjligheter till att få till en samhällsförändring. Det som anses vara för radikalt får alltså inte samma stöd som ett mer moderat reformarbete.

Utifrån min karaktärisering av vad en revolutionär är så diskvalificerar jag flertalet som blivit benämnda som just revolutionärer. För till exempel Mao Zedong, Vladimir Lenin eller Che Guevara så kan revolutionärsstatusen att komma förändras. Varför bör vi ha ett sådant ideal för revolutionären? Frågan kan omformuleras. Vad händer om vi inte har ett sådant ideal? Det skulle innebära att våld kan rättfärdigas i vilket skede som helst, förutsatt att individen upplever att våld är lämpligt. Den enda överenskommelsen som då kvarstår är överenskommelsen om att det är upp till var och en att bruka våld.

Med detta ideal för revolutionären så stärks möjligheten att kunna avgöra huruvida våld kan rättfärdigas eller ej. Även om våldsamma demonstrationer kan vara tidsbegränsade så är längtan efter någonting bättre tidlöst. Detta innebär att avvägningen mellan att ta till våld eller avstå från våld i syfte att få till en förändring kommer att förbli en återkommande fråga.

Revolutionären bör alltså pröva det rådande systemets funktionalitet innan det avfärdas. Detta förutsätter att medborgarna är införstådda med vilka alternativ som står till deras förfogande.

Att se revolutionären genom en sådan lins betyder samtidigt att medborgare endast bör betrakta våldsbrukare som en revolutionär om denne är så välinformerad som möjligt om samhällets tillkortakommanden. Det innebär att den som inte ens försöker att pröva samhällets funktionalitet bör betraktas som en skenbar revolutionär. Det må vara ett ouppnåeligt ideal, men det bör icke desto mindre vara ett ideal att sträva efter.

Referenser:
Arendt, Hannah. (2008). Om Våld. Bokförlaget Diadalos: Göteborg
Chenoweth, E. & Stephan, M. J. (2011). Why Civil Resistance Works: The strategic Logic of Nonviolent Conflict. Colombia University Press.