Förord Poros No. 4

Under de senaste decennierna har vi sett hur kollektiva förgivettagna sanningar om hur världen är beskaffad har dött. I deras ställe har en spretig flora av ogräs och vilda blommor tagit plats. En ny sorts trädgårdskonst är av nöden och kanske är essäistiken det frö ur vilket något nytt och bättre kan växa upp ur den gamla världens gravmull.

En sommar har kommit och gått, ett ”historiskt riksdagsval” med okända konsekvenser ligger precis bakom oss. Poros har arbetat i det dolda – fört lågmälda samtal om det mest akuta och noterat illavarslande tecken i samtliga riktningar, ja vi har pratat om döden. Våra skribenter skriver nu alla om döden. Har det kanske alltid varit så, bara att vi inte märkt eller orkat tänka på det som är svårast att tala om?

*

Människans grundläggande livsvillkor är att hon en dag ska dö. Detta obegripliga faktum utgör en ram, kanske den enda, inom vilken livet kan göras begripligt. Och är det ens möjligt att förstå de mest vardagliga aspekterna av tillvaron utan vara medveten om slutet? Är skrivande ens möjligt utan döden?

Arbetet med Poros No. 4 påbörjades för nio månader sedan. Måhända en ceremoniös tidsperiod, givet att det var fråga om liv och födelse. Men det är knappast liv som utmärker detta nummer, tvärtom. Det som föds här är dödfött, kringskuret av dödsångest, i konflikt med livet självt. Eller gapskrattande åt detsamma, som i Jonathan Svantessons bidrag, Hålet.

*

Under sommaren 2018 skapade torkan sprickor i jorden och i dessa kunde vi titta ner i ett möjligt framtida helvete. Denna framtid är för hemsk för att vi ska kunna förmå oss tänka på den annat än när vi känner en föraning av vad som är i antågande in på bara huden. I sitt bidrag djupdyker Jonatan Olofsgård i vår civilisations oförmåga att erkänna och förstå klimatkrisens existentiella allvar.

På andra sidan rädsla för döden finns livet – men tillträde dit ges endast den som kommit döden in på livet. I Dödens bokstäver iscensätter Carl-Magnus Juliusson en färd genom dödsskuggans dal och det liv som står att finna på andra sidan av ungdomen och minneskonsten i Marcel Prousts sex tusen sidor långa romansvit. En annan resa genom dödsskuggans dal återfinns i Mathias Alexanderssons bidrag, Phoenix Rising, som kretsar kring en mystisk åkomma, erfarenheter av sjukvården och Robocop.

Katarina Emgård undersöker å sin sida frågan om husdjur och det ansvar som åläggs den som sköter om, äger eller vägrar låta dem dö. Min vän Tusse är ett ömsom teoretiskt och ömsom bloddrypande nystande i husdjursägandets etiska och politiska villkor. I Mattias Jeschko-Edbergs bidrag är det arbetslivet och dess plågsamma konfiguration av exploatering och kringskuren autonomi som står i centrum.

*

I kontrast till detta skriver Hampus Östh Gustafsson om livet som student i Oxford, och om Matthew Arnolds vemod – men även om den död som bryter länkarna till tidigare generationer.

Maia Menas fokuserar i sin text på danskonstens potential att öppna för ett skapande bortom medvetandets kontroll, ett utforskande på andra sidan det kontrollerande jagets död.

*

Sammantaget representerar numret en intensifiering av kategorierna kärlek och kritik, som var titeln på vårt förra nummer. Det är en intensifiering i flera avseenden: dels ifråga om vad som står på spel i bidragen, dels ifråga om mängden arbete vi lagt ner för att skapa det. Det är det längsta numret vi givit ut och det som tagit i särklass längst tid att färdigställa. Trevlig läsning!