Poros tidskrift
En essätidskrift
-
Trotzig om självdistans och ensamhet
Mellan springorna glimtar dubbelgångarens kusliga ansikte. Djuransikte, stenmask, insektsögon. Ensamhetens lås spricker upp. Du upplever ett främlingskap inför dig själv: ögat konfronteras av sin blinda fläck, vänds ut och in, det maniska leendet falnar. Vem tror du att du är?
-
Förord Poros No. 11
Det sägs att för varje negativt tillmäle krävs fem positiva för att väga upp. Du kan vara en jobbig jävel så länge gottgörelsen efteråt är tillräcklig. Psykologiprofessorn John Gottman kallar detta “den gyllene ration”. Han upptäckte den genom att studera tusentals par. 💘
-
En oskyldig dom. Hur samhället bryter ner oss och skapar tvivel på oss själva
”Polis!” skrek de, och orden slog luften ur mig. Hjärtat slog sönder bröstet, svetten stack i huden, jag snubblade bakåt mot väggen. Allt snurrade: lampans sken, deras skuggor, stoltheten jag nyss burit. Jag grep efter något, vad som helst, för benen bar inte. Jag sjönk, tankarna rasade, allt snurrade: rummet, deras ansikten, min egen existens.
-
Spindel, dikt och oväntade perspektiv – vägen ut ur fobin
Julen 2020 hade jag min första riktiga julgran, i den enrummare jag bodde i. Den stod klädd dagen efter att den kommit in. Jag hade inte förväntat mig ett följe av något som jag alltid hade haft svårt för, också skulle följa med in.
-
Modus Operandi
Vi söker en process vi inte är medvetna om att vi äger. Första person singular, jagform, att gräva där vi står och ingen annanstans. Ser ner på leriga stövlar, smutsiga arbetsbyxor. Leran luktar intorkad jord, några dagar gammal.
-
Nyåret 24–25
Utanför fönstret startar däremot fyrverkerier. Ett säkert tecken på att nyårsafton är över. Jag och maken höjer våra glas och med ens kommer jag ihåg att året också rymde många härliga upplevelser. För i det lilla livet, lokalt, nära och det liv vi egentligen är skapta att leva i, där har det varit mycket jag…
-
Djedovina – farfars jordlott
En bit framför bilens kofångare ser vi hur de stora djuren rör sig framåt i sakta mak. Det händer att farfar puffar på djurflocken med sin träkäpp, samtidigt som han muttrar något ohörbart. Kanske säger han ”ajde” som på sydslaviska betyder ”kom igen nu”.
-
Sommaren är antropocen
Vidgar jag horisonten och ser mig omkring i världen, så har vi upplevt extremvärme och enorma skyfall i Europa flera år i rad. För varje år som går ökar världens medeltemperatur. Extrem värme eller extrema skyfall är den nya vardagen.
-
Skrik syster, skrik!
Ilskan finns där i botten, för det är inte en gråt som gör mig svag, den renar och rensar ut. Jag gråter ut mitt innersta, jag gråter ut all min sIkit och mitt skav. När jag skriver detta lämnar jag ilskan vidare till någon annan som förhoppningsvis kan bruka den.
-
Det var en gång och det var linoleum
Jag har kommit närmre linoleum. Det var motvilligt. Jag somnade på golvet med doften av plast och damm i ansiktet. Linoleum introducerades som framtidens material. Kanske är det den framtid jag forslas in i, den framtid som planerades i och med det personnummer som delades ut.
-
Besatt av det gudomliga – Religion och tvångstankar
Jag går i mellanstadiet och börjar be varje kväll. Jag är rädd att Gud ska tycka sämre om mig ifall jag inte hör av mig. Till en början berättar jag mest om min dag och olika tankar jag haft. Vad ska man egentligen säga till Gud, vet han inte redan allt?
-
Wallraf–Richartz Museum, Köln
En vän berättade för mig att hon en gång stirrat sig fast i Paul Signacs Capo di Noli (1898), på Wallraf–Richartz Museum i Köln. Fötterna hade suttit som fast i träparketten, och de vita väggarna trängt sig närmre och närmre in på huden. Plötsligt tycktes bilden inte…
-
En stilla sorti från maoismen
På Strandvägen skanderades det ”Palme och Geijer Lyndons lakejer”. Efter demonstrationen träffade vi en snubbe som kunde allt om tunnelsystemet i Stockholms innerstad. Sina kunskaper delade han frikostigt med sig av under bilfärden hem till honom. Vad den här kunskapen hade för koppling till maoismen förstod jag inte. Och så är det än idag.
-
Sentimentala försök att väcka osentimentala känslor
Att känslan som väcks i mig är just förakt skulle emellertid kunna tyda på att det finns moraliska undertoner, moraliska aspekter som eventuellt går bortom smak. Något som gör det sentimentala uttrycket mer än harmlöst dåligt eller störande.
-
Att leva ett liv – om jagets konturer
Att återvända till Hägglund efter att ha läst Bornemark och Lao Zi är att se på boken med nya ögon. Kan det vara så att dess titel omfattar mer än det huvudsakliga innehållet? Hägglund menar att ändligheten är det som gör våra liv värda att leva. Att det eviga är omöjligt att engagera sig i.…
-
SÖMNMEDEL : RÄKNA HÄST
Tvåhundra förändringar per sekund är vad ögat hinner med, allt utöver det kan synorganet inte urskilja som enskilda bilder. I stället kompenserar hjärnan med att förutsätta en rörelse, anta det förväntade, det förväntade som är en samling av tidigare erfarenheter och intryck.
-
Glöden och förfallet
Efter idog jakt på vår tids Dagerman hade förvissningen sjunkit in: det finns ingen i vårt nya millennium som lyckats eller ens velat och vågat plocka upp stafettpinnen. Kanske, tänkte jag, tillhör den brinnande, bildrika och yviga prosapoetiska stilen det förflutna?
-
Elizabeths strid
Hon förtjänar mer än att definieras av denna enda händelse, mer än att ha hela sitt liv överskuggat av den. Elizabeth förtjänar som varje annan människa att bli ihågkommen i sin egen rätt.
-
Späckhuggarna attackerar! Rädslan och kärleken
Det var de överflödande horisonterna jag stod inför som tioåring, i det mörka rummet omgiven av valarnas sång. Det var de överflödande horisonterna jag blickade ut mot från båten. Det är de överflödande horisonterna vi måste acceptera och vidga för att älska och lära.
-
Lämna naglarna! Om skrivandet som destruktionsakt
I Illuminerade detaljer vecklar författaren Péter Nádas minnen ut sig över det ungerska 1900-talet. ”Jag minns” bildar en magisk formel, bräcklig och opålitlig, som konstituerar den enda möjligheten att förstå vad det var som hände.