En essätidskrift

Jag har kommit närmre linoleum. Det var motvilligt. Jag somnade på golvet med doften av plast och damm i ansiktet. Linoleum introducerades som framtidens material. Kanske är det den framtid jag forslas in i, den framtid som planerades i och med det personnummer som delades ut.

En vän berättade för mig att hon en gång stirrat sig fast i Paul Signacs Capo di Noli (1898), på Wallraf–Richartz Museum i Köln. Fötterna hade suttit som fast i träparketten, och de vita väggarna trängt sig närmre och närmre in på huden. Plötsligt tycktes bilden inte…

På Strandvägen skanderades det ”Palme och Geijer Lyndons lakejer”. Efter demonstrationen träffade vi en snubbe som kunde allt om tunnelsystemet i Stockholms innerstad. Sina kunskaper delade han frikostigt med sig av under bilfärden hem till honom. Vad den här kunskapen hade för koppling till maoismen förstod jag inte. Och så är det än idag.

Att känslan som väcks i mig är just förakt skulle emellertid kunna tyda på att det finns moraliska undertoner, moraliska aspekter som eventuellt går bortom smak. Något som gör det sentimentala uttrycket mer än harmlöst dåligt eller störande.

Att återvända till Hägglund efter att ha läst Bornemark och Lao Zi är att se på boken med nya ögon. Kan det vara så att dess titel omfattar mer än det huvudsakliga innehållet? Hägglund menar att ändligheten är det som gör våra liv värda att leva. Att det eviga är omöjligt att engagera sig i.…

Efter idog jakt på vår tids Dagerman hade förvissningen sjunkit in: det finns ingen i vårt nya millennium som lyckats eller ens velat och vågat plocka upp stafettpinnen. Kanske, tänkte jag, tillhör den brinnande, bildrika och yviga prosapoetiska stilen det förflutna?

Hon förtjänar mer än att definieras av denna enda händelse, mer än att ha hela sitt liv överskuggat av den. Elizabeth förtjänar som varje annan människa att bli ihågkommen i sin egen rätt.

Jag visste redan första gången jag öppnade Björn Ranelids Mitt namn skall vara Stig Dagerman (1993) att jag kommer att älska honom. När jag höll på att drunkna i Dagermans texter kom Ranelid för att rädda mig; där Dagermans ord är ett hårt regn är Ranelids ett vackert, skimrande av rosor och konvaljer.

Det är lätt att tänka att unicitet inte finns att finna i reality-tv, eftersom reality-tv till sin uppbyggnad är just ett fortplantande av stereotyper och välbekanta mönster. Att använda uttrycket ”verkligheten överträffar dikten” i sammanhanget låter naivt. Ändå vill jag påstå just det.

Jag flyttar mig en bit längre ut på hörnet av kalkflisan. Av respekt. De här sambanden finns på fler marker än alvaren, men här, i dessa unika miljöer, blir de som mest påtagliga. Lyckas träd växa upp här – och det gör de – är det ett påtagligt och synligt bevis på fungerande samband.

Här är det intressant att fråga sig om vilket som så att säga är korrekt: en uppfattning där tiden är som ett snurrande hjul, en perfekt cirkel, eller en mer modern linjär uppfattning – är inte sanningshalten beroende på om vad vi talar om? Är inte båda i viss mån korrekt?

En dragkamp, en utsträckt hand. Föränderlig är människan, en varelse som genom sin levnad skapar sig själv. Varandets ständiga blivande, en kontinuerlig framåtrörelse som människan gör fram till livets slut.

Om man ska lägga sin tillit hos en religion, då är mitt synsätt att man bör välja den religion som bäst stämmer överens med verkligheten. Olika religioner har olika sannolikheter i en sannolikhetsanalys baserat på deras anspråk om den externa världen. För mig, är det helt centralt att lägga vikt vid frågan om vilka centrala…