Poros tidskrift
En essätidskrift
-
Det var en gång och det var linoleum
Jag har kommit närmre linoleum. Det var motvilligt. Jag somnade på golvet med doften av plast och damm i ansiktet. Linoleum introducerades som framtidens material. Kanske är det den framtid jag forslas in i, den framtid som planerades i och med det personnummer som delades ut.
-
Besatt av det gudomliga – Religion och tvångstankar
Jag går i mellanstadiet och börjar be varje kväll. Jag är rädd att Gud ska tycka sämre om mig ifall jag inte hör av mig. Till en början berättar jag mest om min dag och olika tankar jag haft. Vad ska man egentligen säga till Gud, vet han inte redan allt?
-
Wallraf–Richartz Museum, Köln
En vän berättade för mig att hon en gång stirrat sig fast i Paul Signacs Capo di Noli (1898), på Wallraf–Richartz Museum i Köln. Fötterna hade suttit som fast i träparketten, och de vita väggarna trängt sig närmre och närmre in på huden. Plötsligt tycktes bilden inte…
-
En stilla sorti från maoismen
På Strandvägen skanderades det ”Palme och Geijer Lyndons lakejer”. Efter demonstrationen träffade vi en snubbe som kunde allt om tunnelsystemet i Stockholms innerstad. Sina kunskaper delade han frikostigt med sig av under bilfärden hem till honom. Vad den här kunskapen hade för koppling till maoismen förstod jag inte. Och så är det än idag.
-
Sentimentala försök att väcka osentimentala känslor
Att känslan som väcks i mig är just förakt skulle emellertid kunna tyda på att det finns moraliska undertoner, moraliska aspekter som eventuellt går bortom smak. Något som gör det sentimentala uttrycket mer än harmlöst dåligt eller störande.
-
Att leva ett liv – om jagets konturer
Att återvända till Hägglund efter att ha läst Bornemark och Lao Zi är att se på boken med nya ögon. Kan det vara så att dess titel omfattar mer än det huvudsakliga innehållet? Hägglund menar att ändligheten är det som gör våra liv värda att leva. Att det eviga är omöjligt att engagera sig i.…
-
SÖMNMEDEL : RÄKNA HÄST
Tvåhundra förändringar per sekund är vad ögat hinner med, allt utöver det kan synorganet inte urskilja som enskilda bilder. I stället kompenserar hjärnan med att förutsätta en rörelse, anta det förväntade, det förväntade som är en samling av tidigare erfarenheter och intryck.
-
Glöden och förfallet
Efter idog jakt på vår tids Dagerman hade förvissningen sjunkit in: det finns ingen i vårt nya millennium som lyckats eller ens velat och vågat plocka upp stafettpinnen. Kanske, tänkte jag, tillhör den brinnande, bildrika och yviga prosapoetiska stilen det förflutna?
-
Elizabeths strid
Hon förtjänar mer än att definieras av denna enda händelse, mer än att ha hela sitt liv överskuggat av den. Elizabeth förtjänar som varje annan människa att bli ihågkommen i sin egen rätt.
-
Späckhuggarna attackerar! Rädslan och kärleken
Det var de överflödande horisonterna jag stod inför som tioåring, i det mörka rummet omgiven av valarnas sång. Det var de överflödande horisonterna jag blickade ut mot från båten. Det är de överflödande horisonterna vi måste acceptera och vidga för att älska och lära.
-
Lämna naglarna! Om skrivandet som destruktionsakt
I Illuminerade detaljer vecklar författaren Péter Nádas minnen ut sig över det ungerska 1900-talet. ”Jag minns” bildar en magisk formel, bräcklig och opålitlig, som konstituerar den enda möjligheten att förstå vad det var som hände.
-
Parker
Fönstret där jag sitter och skriver vetter mot en park. På vardagar kommer förskoleklasserna iklädda kommunens gula västar. Då har redan hundägarna varit där på och rastat sina hundar. På kvällarna kommer ungdomar på sina mopeder och tar sina första stapplande steg på romantikens bana.
-
HUR-VAD FÅR-MÅSTE JAG SKRIVA
Simone de Beauvoirs scen släpper inte taget. Det som fastnar i mig är känslan av skuld. Det förebrående leendet, det att en frihet måste betalas med en död. Det är som om Luxembourgträdgården vänder något, något går inte att komma bort ifrån.
-
Stig Dagerman i vår tid
Jag visste redan första gången jag öppnade Björn Ranelids Mitt namn skall vara Stig Dagerman (1993) att jag kommer att älska honom. När jag höll på att drunkna i Dagermans texter kom Ranelid för att rädda mig; där Dagermans ord är ett hårt regn är Ranelids ett vackert, skimrande av rosor och konvaljer.
-
Konsten att konsumera Reality
Det är lätt att tänka att unicitet inte finns att finna i reality-tv, eftersom reality-tv till sin uppbyggnad är just ett fortplantande av stereotyper och välbekanta mönster. Att använda uttrycket ”verkligheten överträffar dikten” i sammanhanget låter naivt. Ändå vill jag påstå just det.
-
En avgrund som håller
När jag satte igång förstärkaren i fritidsgårdens replokal och tuggade och rev på strängarna flöt skräcken ur kroppen, ut genom fingrarna. Alla dämda ord rann ur mig. Seriemördarna på teve tar orden ut min mun: blod, extas, frihet. Musiken måste vara våldsam för att vara värd att spelas.
-
Utsikt från en kalkflisa
Jag flyttar mig en bit längre ut på hörnet av kalkflisan. Av respekt. De här sambanden finns på fler marker än alvaren, men här, i dessa unika miljöer, blir de som mest påtagliga. Lyckas träd växa upp här – och det gör de – är det ett påtagligt och synligt bevis på fungerande samband.
-
En överskådlig oändlighet
Här är det intressant att fråga sig om vilket som så att säga är korrekt: en uppfattning där tiden är som ett snurrande hjul, en perfekt cirkel, eller en mer modern linjär uppfattning – är inte sanningshalten beroende på om vad vi talar om? Är inte båda i viss mån korrekt?
-
Villkor mellan liv och död
En dragkamp, en utsträckt hand. Föränderlig är människan, en varelse som genom sin levnad skapar sig själv. Varandets ständiga blivande, en kontinuerlig framåtrörelse som människan gör fram till livets slut.
-
Skeptikerns väg till religion
Om man ska lägga sin tillit hos en religion, då är mitt synsätt att man bör välja den religion som bäst stämmer överens med verkligheten. Olika religioner har olika sannolikheter i en sannolikhetsanalys baserat på deras anspråk om den externa världen. För mig, är det helt centralt att lägga vikt vid frågan om vilka centrala…