Att återvända till Hägglunds Vårt enda liv efter att ha läst Bornemarks Jag är himmel och hav och Lao Zis Dao de jing är att se på boken med nya ögon. Kan det vara så att dess titel omfattar mer än det huvudsakliga innehållet? Hägglund menar att ändligheten är det som gör våra liv värda att leva. Att det eviga är omöjligt att engagera sig i. Men tänk om det eviga inte är ett stillestånd utan själva principen, utgångspunkten, för livet?
Essäer
SÖMNMEDEL : RÄKNA HÄST
Tvåhundra förändringar per sekund är vad ögat hinner med, allt utöver det kan synorganet inte urskilja som enskilda bilder. I stället kompenserar hjärnan med att förutsätta en rörelse, anta det förväntade, det förväntade som är en samling av tidigare erfarenheter och intryck.
Glöden och förfallet
Efter idog jakt på vår tids Dagerman hade förvissningen sjunkit in: det finns ingen i vårt nya millennium som lyckats eller ens velat och vågat plocka upp stafettpinnen. Kanske, tänkte jag, tillhör den brinnande, bildrika och yviga prosapoetiska stilen det förflutna?
Elizabeths strid
Hon förtjänar mer än att definieras av denna enda händelse, mer än att ha hela sitt liv överskuggat av den. Elizabeth förtjänar som varje annan människa att bli ihågkommen i sin egen rätt.
Späckhuggarna attackerar! Rädslan och kärleken
Det var de överflödande horisonterna jag stod inför som tioåring, i det mörka rummet omgiven av valarnas sång. Det var de överflödande horisonterna jag blickade ut mot från båten. Det är de överflödande horisonterna vi måste acceptera och vidga för att älska och lära.
Lämna naglarna! Om skrivandet som destruktionsakt
I Illuminerade detaljer vecklar författaren Péter Nádas minnen ut sig över det ungerska 1900-talet. ”Jag minns” bildar en magisk formel, bräcklig och opålitlig, som konstituerar den enda möjligheten att förstå vad det var som hände.
Parker
Fönstret där jag sitter och skriver vetter mot en park. På vardagar kommer förskoleklasserna iklädda kommunens gula västar. Då har redan hundägarna varit där på och rastat sina hundar. På kvällarna kommer ungdomar på sina mopeder och tar sina första stapplande steg på romantikens bana.
HUR-VAD FÅR-MÅSTE JAG SKRIVA
Simone de Beauvoirs scen släpper inte taget. Det som fastnar i mig är känslan av skuld. Det förebrående leendet, det att en frihet måste betalas med en död. Det är som om Luxembourgträdgården vänder något, något går inte att komma bort ifrån.
Stig Dagerman i vår tid
Jag visste redan första gången jag öppnade Björn Ranelids Mitt namn skall vara Stig Dagerman (1993) att jag kommer att älska honom. När jag höll på att drunkna i Dagermans texter kom Ranelid för att rädda mig; där Dagermans ord är ett hårt regn är Ranelids ett vackert, skimrande av rosor och konvaljer.
Konsten att konsumera Reality
Det är lätt att tänka att unicitet inte finns att finna i reality-tv, eftersom reality-tv till sin uppbyggnad är just ett fortplantande av stereotyper och välbekanta mönster. Att använda uttrycket ”verkligheten överträffar dikten” i sammanhanget låter naivt. Ändå vill jag påstå just det.