En essätidskrift

Når jeg skriver om at være en blæksprutte, kunne jeg måske også sige, at jeg ‘besøger’ den. Meget mindre problematisk og mere tydeligt end det at være måske, men endnu mere en fiktion for mig i øjeblikket af praksis.

Jag tror nämligen inte att en rädsla för döden enbart kan argumenteras bort. Den måste övervinnas genom att arbeta med sig själv – och genom mening.

Jag tänker att spirorna faktiskt betyder något. Inte på samma sätt som för Arnold, men även för mig, som snart ska lämna Oxford, och som förlorat flera närstående under vistelsen här, blir de en symbol för tidens flykt.

En mosaik av sönderslagna fragment. Arbetarklassmänniskor med söndertrasade kroppar. Underordning. Människor som bor i tält på en åker. Lägenheter med eftersatt underhåll. Privata hyresvärdar som profiterar på bostadsbristen.

Det är en fruktansvärd balansakt. Den som tar hotet på allvar är lika känslig för dissonans som den som tyr sig till framsteget. Ingen vill befinna sig i det obehag som dissonans ger upphov till.

Och mitt i denna tystnad, denna orörlighet, kommer någonting över mig. Någonting inre, djupt och mörkt. Tomt och lika dysvart som ett av hålen däruppe, i det avlägsna mörka långt borta från oss, från mig. Avgrundshål som slukar himlakroppar, stjärnor och ljuspunkter.

Tårarna rann längs mina kinder då Tusses kropp sänktes ned i jorden. Uppfylld av vördnad prydde jag hans grav med vårens första snödroppar. I döden anslöt han sig till en brokig skara av katter, hundar, undulater, kaniner och höns som ditintills hade hunnit leva med mig.

Du uppmanas att skriva omtentamen i känsla och rationalitet. Efter du har fyllt i formuläret kan du se vad andra har svarat och andra kan också se dina svar. Vi publicerar inte din mejladress men det namn som du anger blir synligt. Ifall du vill vara anonym, ange i sådana fall inte ditt riktiga namn.…

Ett problem bara – hattarna, käpparna och framför allt kvarlevorna samlas på hög. Vad kan då en driven näringsidkare göra i denna situation? Hans trevliga granne tvärs över gatan kommer med ett erbjudande om att ingå ett partnerskap som kommer att gå till historien som ett av de blodigaste.

Än så länge är det bara vår egen art som har inkluderats i det retoriska samtalet, men låt oss göra ett tankeexperiment: Vad skulle hända om vi inkluderade även det icke-mänskliga?

Familjens patriarker säger att vi är sjuka och söta i våra klänningar. Mitt utseende filtreras genom flera lager av patriarkal estetik. När jag blir tonåring gör jag detta uttryck till mitt eget. Gör mig till en del av en hyperfemininitet som utger sig för att förakta det feminina, rosa, glittrande.

Det går att hitta en del av rummet i mig och en del av mig i rummet. Jag har likt en astronom börjat lära mig solens bana på himlen, ungefär vid vilken tidpunkt den kommer fram bakom husknuten och de första strålarna smiter in på min balkong.

Som i en mellanposition. Jag passar inte in i yrkeslivet, inte heller är jag en konstnär som medelst komposition och på heltid kan ta min tillflykt till evighetens gränstrakter. Jag tänkte på dessa två sfärer, verklighet och dröm, som att en avgrund skiljde dem från varandra.

Det handlar inte om att ge upp tanken på mänskligt värde. Det handlar om att acceptera situationen som den är och agera därefter. Det radikala, om det är vad som nu skall eftersökas, är hålla sin nästes hand. Varken mer eller mindre. När mörkret sluter sig, är poesin det vi har kvar.

Ofta hände det att jag cyklade hem under skollunchen för att äta pappas mat. Jag visste att det fick honom att känna sig behövd. När helgen kom brukade han sätta in ett kassettband i den vita stereon, samma stereo som nyheterna på hemspråket ekade ur varje vardag kvart över fem.

Kärleken och essäistiken. Att dröja i tillstånd av klarhet utan fullständighet. Att vandra i sällskap, in i varandra. Mina fjärilar har landat i en tillfällig formation. De kommer inte vara stilla länge, du ser dem slå med vingarna, vet att de flyttar sig så snart du griper efter dem.

På sätet bredvid lever vi i andra verkligheter. I biosalongen möter vi påträngande verkligheter som hårdnackat förtigs och förnekas. Det som vuxenvärlden inte vill erkänna, och inte vill komma ihåg. Vad händer om offret fått lära sig att våld är kärlek?

Mortimer J. Adler (1902–2001) var en amerikansk filosof och pedagog, huvudsakligen verksam vid universitetet i Chicago och en av förgrundsgestalterna inom liberal education. Essän publicerades första gången 6 juni 1940 i The Saturday Review.

Världen styrs av idéer, skrev ekonomen John Maynard Keynes, särskilt idéer som genomsyrar tänkandet över lång tid till dess vi efter några årtionden följer dem utan att vi reflekterar över det eller ens är medvetna om det.