En essätidskrift


Med Trotzig rör vi oss som myror över trädstammen. Vi är inuti kroppar och i de mellanrum där röster och varelser föds. Trotzig skiljer inte rösten från skriften. Hennes blick är kallblodig.

Julen 2020 hade jag min första riktiga julgran, i den enrummare jag bodde i. Den stod klädd dagen efter att den kommit in. Jag hade inte förväntat mig ett följe av något som jag alltid hade haft svårt för, också skulle följa med in.

Vi söker en process vi inte är medvetna om att vi äger. Första person singular, jagform, att gräva där vi står och ingen annanstans. Ser ner på leriga stövlar, smutsiga arbetsbyxor. Leran luktar intorkad jord, några dagar gammal.

Utanför fönstret startar däremot fyrverkerier. Ett säkert tecken på att nyårsafton är över. Jag och maken höjer våra glas och med ens kommer jag ihåg att året också rymde många härliga upplevelser. För i det lilla livet, lokalt, nära och det liv vi egentligen är skapta att leva i, där har det varit mycket jag…

Vidgar jag horisonten och ser mig omkring i världen, så har vi upplevt extremvärme och enorma skyfall i Europa flera år i rad. För varje år som går ökar världens medeltemperatur. Extrem värme eller extrema skyfall är den nya vardagen.

Ilskan finns där i botten, för det är inte en gråt som gör mig svag, den renar och rensar ut. Jag gråter ut mitt innersta, jag gråter ut all min sIkit och mitt skav. När jag skriver detta lämnar jag ilskan vidare till någon annan som förhoppningsvis kan bruka den.

Jag har kommit närmre linoleum. Det var motvilligt. Jag somnade på golvet med doften av plast och damm i ansiktet. Linoleum introducerades som framtidens material. Kanske är det den framtid jag forslas in i, den framtid som planerades i och med det personnummer som delades ut.