Simon Bergil Westerberg

Jag hade länge tänkt att essägenren skulle passa mig – som mångårig student i humaniora och på författarutbildningar framstod essän som den form som kunde föra samman mina båda studieområden. Hösten 2015 började jag äntligen få flyt i mitt essäskrivande. Jag skrev ett essäutkast om dagen och tänkte att jag snart skulle kunna skicka iväg essäer för tidskriftspublicering. När så ett av mina utkast började närma sig en avslutad helhet tänkte jag att det var dags att pröva hur denna essä skulle tas emot av en redaktör. Jag visste att det jag skrivit var intressant och relevant, så jag sände min essä till en tidskrift jag haft med en dikt i tidigare och väntade på deras utlåtande. Ganska snart fick jag svar. Kort och gott svarade de: “denna gång tackar vi dessvärre nej”. Ingen respons, inget skäl till varför de inte ville ha texten, inga förslag på förändringar. Bara nej.

Jag är fullt medveten om att tidskrifter får väldigt mycket material och att redaktörer ofta jobbar ideellt vid sidan av annan sysselsättning – att kommentera varje text är nästan omöjligt. Även om jag inte kunde beskylla tidskriften som refuserat mig för att ha behandlat min text respektlöst så var det något som skavde. Jag visste ju att min essä var intressant, om än kanske inte tillräckligt välskriven. Det jag skrivit var av högsta betydelse för mig och borde med omarbetning kunnat bli betydelsefullt även för andra. Det stumma nejet från tidskriftsredaktionen fick mig knappast att vilja skärpa mitt tänkande och slipa på mitt språk.

Kulturtidskrifters uppgift är att främja det kulturella samtalet i vårt språkområde. Frågan är hur de gör det och om det skulle kunna göras på ett annat sätt. Lika mycket som en konstruktiv redaktionell bedömning av en text kan främja den enskilda skribentens vilja att skriva, lika mycket kan viljan att skriva och tänka mattas av en oförstående eller avvisande kommentar. Det är värt att fråga sig om det inte till och med är så att kulturtidskrifternas förtjänster är mindre än den negativa inverkan som följer av deras arbetsform. Skribentbemötandet främjar sällan skribentens vilja att skriva och resultatet blir att det är de som redan bemästrar det språk som efterfrågas av tidskrifterna som blir publicerade.

Det var när jag var i dessa tankar som idén till Poros väcktes. Poros är en tidskrift där inget urval av texter görs och där det istället ges gedigen respons till alla skribenter. En tidskrift vars ändamål det är att främja tänkande oavsett om skribenten redan kan skriva väl eller inte.

Poros startades i tron att det går att arbeta fram en tidskrift på ett sätt som främjar varje skribents vilja att skriva. En plats där din vilja att tänka är det enda som spelar roll och där alla blir understödda att skriva en läsartillvänd och engagerande text.

 

Erik Jansson Boström

Det är svårt att inte fyllas av förakt inför den utbredda okunskap och ideologiska trångsynthet som präglar vår tids offentliga samtal. Texter som stödjer våra åsikter sprider vi i nästa sekund i våra facebookflöden. Om det som sägs är sant och väl underbyggt eller inte bryr vi oss sällan om att kolla upp ordentligt. Att läsa texter noga, tänka efter och kolla upp källor har vi inte tid och ro med när vi sitter där och skrollar på tunnelbanan eller toaletten. Lika snabbt och obetänksamt agerar våra politiska motståndare och man vet inte om man ska skratta eller gråta eftersom facebooks algoritmer ändå stänger in oss i ekokammare där vi mestadels ser statusuppdateringar från vänner vars poster vi interagerat med. Vi skummar och delar det vi gillar och kan på så sätt både visa och få bekräftelse av de egna. Det vi inte gillar skrollar vi i bästa fall förbi. I värsta fall hamnar vi i fruktlösa facebookgräl med ansiktslösa vänners vänner.

Såhär kan vi inte fortsätta. Om vi ska kunna bevara och utveckla det som är bra med vårt samhälle så måste vi börja främja värden såsom lyssnande, kunskap och ärlighet inför sig själv och andra. Vi måste med andra ord börja odla en intellektuell integritet. För att främja denna typ av värden tror jag att vi behöver spendera mer tid på platser utan en bestämd ideologisk prägel där långsamma tankar kan utbytas; Platser där allt från grundläggande existentiella funderingar till dagsaktuella politiska frågor kan uttryckas på ett genomtänkt sätt, där syftet är att ärligt utforska och uttrycka sina tankar snarare än att övertyga eller kritisera andra. Min förhoppning är att Poros ska kunna vara en sådan plats.

När Simon presenterade idén bakom Poros fastnade jag framför allt för att inga bidrag refuseras men att alla bidrag får gedigen respons. Detta förändrar redaktören från en bedömare till en samtalspartner för skribenten. Då är inte målet bara att producera ett färdigt nummer med ett så bra urval av texter som möjligt utan dessutom att ha en utvecklande dialog tillsammans med skribenten. Den arena som Poros vill skapa som ska främja ett fördjupat tänkande består då inte bara av själva numret eller läsarens möte med texterna, utan dessutom av själva mötet mellan redaktören och skribenten.

I vår snabba tidsålder genomsyrad av sociala medier och överflöd av information, desinformation och underhållning är en digital essätidskrift ett otidensligt monster, nästintill en oxymoron. Den digitala publiceringen och spridningen via sociala medier erbjuder tidigare oanade möjlighet att nå ut men inbjuder samtidigt till att Poros för det mesta snabbt kommer att skummas igenom eller helt enkelt försvinna i facebookföljarnas flöden på några sekunder. Min stilla förhoppning är dock att de publicerade texterna åtminstone ska lyckas rycka någon ur det hastiga konsumerandet av information och underhållning, få henom att stanna upp och kanske tänka efter för ett ögonblick.

 

Mathias Alexandersson

Är Poros ett publicistiskt organ som främjar demokratiseringen av essäistiken och i förlängningen det offentliga samtalet? Verkar vi för djupgående förändring, utmanar vi det vardagliga livets begränsningar? Hjälper vi fostra ett kulturellt klimat bestående av jämlikar? Eller är Poros snarare en i raden av otaliga och likt ogräs växande (men knappt offentliga) arenor där navelskådande skriftställare möter speglar snarare än läsare, vars publik består av den egna spegelreflektionen och på sin höjd någon enstaka fritidsredaktör som valt att starta en tidskrift (istället för en podcast)?

Ställd inför en samtid präglad av skepsis inför jantelagen, och enligt somliga genomsyrad av en tilltagande narcissism, förefaller Poros inta en litet speciell, kanske rentav motsägelsefull, position.

Å ena sidan kan Poros ses som en motståndare till den av tidsandan uppmuntrade idealiseringen av den egna förmågan. Ett sådant motstånd kan spåras i vår uttryckta strävan så som denna varit formulerad från första början. Beslutet att arbeta med alla inskickade texter togs tidigt. Likaså skulle inget alster undslippa kritik och ingen hänsyn visas författarens eventuellt imponerande meritlista. Vi arbetade utefter dessa riktlinjer med de inkomna texterna fram tills dess att författaren

1) slutade upprätthålla vår korrespondens,
2) lät hälsa att alstret antagits i ett annat forum,
3) färdigställde det som vi kallar för en essä, och som vi följaktligen publicerade.

Vad som kan tänkas skilja de två första mot den tredje intresserar oss inte. Vi skulle inte kunna skilja agnarna från vetet ens om vi försökte. Ingen kan heller med fog påstå sig ha blivit publicerad i det här numret på grundval av tidigare renomé eller den kompetens de må ha utstrålat. Deras enda verkliga bedrift, som vi ser det, var att skriva en essä. Alla som en gång lärt sig läsa och skriva kan göra detsamma. Vi vill tillägga följande till detta: Alla som en gång lärt sig läsa och skriva kan bli publicerade i Poros, förbehållet att de är beredda att lägga ner tid och ansträngning på sitt tänkande.

De omständigheter som präglat tillkomsten av bidragen i det här numret kan, å andra sidan, skådas även från en annan synvinkel. Med tanke på att ingen som gav oss text stod inför risken att bli refuserad skulle Poros kunna liknas vid ett slags safe space – essäistikens trygga rum. Genom att odelat uppmuntra våra skribenter att tro på sitt eget skrivande (vad än detta må bestå i) tillhandahöll vi närmast idealiska förutsättningar för alla och envar som önskat odla myten om sig själv och sin förmåga.

I linje med detta kan författaren fjättrad vid en grandios föreställning om sig själv i Poros finna den outsinliga redaktionella uppmuntran som utgör en sådan självbilds livsluft, liksom, genom själva publiceringsakten, det offentliga erkännande som låter antyda att författaren var precis så extravagant som hon själv velat föreställa sig; att storheten var ett etablerat faktum i samma stund läsaren lät blicken falla ned på just det verk som bar hennes namn.

När jag blev inbjuden att verka som redaktör för Poros var det ambivalenta tankar likt dessa som for genom mig. Spänningen mellan de båda ytterligheterna gjorde sig påmind i arbetet med tidskriften och förblir än så länge oupplöst. Poros framtida öde är långt ifrån avgjort och projektet kan, på gott och ont, ledas i många olika riktningar. Eftersom våra avsikter ingalunda går att likställa med vad vi gjort (liksom detta handlande måste separeras från frågan om dess konsevenser) finner jag det i dagsläget svårt att riktigt precisera vad det är läsaren här har framför sig.

Ovissheten sträcker sig emellertid bortom min personliga inblandning i Poros och kan ses även anorsträdes. De senaste årens offentliga debatt kring de förändrade villkoren för publicistisk verksamhet är ett exempel. Bakgrunden torde vid det här laget vara allmänt känd: Till följd av digitaliseringen och den påverkan som internet haft på vårt sätt att söka och ta till oss information utmanas tidigare gångbara publicistiska modeller i grunden. Johan Hilton (DN 31/5 2016) beskriver träffande hur de förändrade ekonomiska och redaktionella villkoren tar sig uttryck i hans egen vardag. Han talar om en tidningsbransch som i allt högre utsträckning kommit att präglas av “en till hälften avprofessionaliserad journalistkår i brist på både redaktörer och en publicistiskt ansvarsfull plattform, där alla desperat försöker bryta igenom bruset”.

När jag fick frågan om att vara redaktör för Poros hade jag oron från debatten om offentlighetens villkor färskt i minnet. Jag fruktade att Hilton var något på spåren: Kanske står vi inför en nedmontering av såväl det hantverk som de redaktionella och etiska förutsättningar som under de senaste decennierna legat till grund för det offentliga samtalet. I Poros såg jag en möjlighet att ta steget från förfärad tanke till förfärad handling och själv kunna göra något för att motverka utvecklingen.

Lite tillspetsat skulle man kunna påstå att Poros uppstår i det vakuum som dagens publicistiska modell är på väg att lämna efter sig. Inte olikt hur ett oönskat barn av sin tid kan finna det svårt att förlika sig med sin omgivning finner vi det svårt att förlika oss med de arenor som premierar hastighet, antal klick och kvantitet. Trogna det föråldrade grekiska arv som inspirerat vårt namn ser vi inget annat val än att stå upp för den långsamma och tidsödande redaktionella process som historiskt sett varit en förutsättning för litterär utgivning värd namnet.

Måhända avslöjar de föregående raderna en naiv idealisering av det förflutna från vårt håll. Måhända är dåtiden lika svår att tyda som framtiden. Det enda jag vet säkert är att Poros ingår i historien och att vi genom detta första nummer är på väg mot framtiden.

 

Översikt

I det här numret med undertiteln tvivel, längtan, fåglar finner läsaren texter som tematiserar många olika ämnen.

Susanne Henningsson går i sitt bidrag till botten med den skepsis hon känt inför en nutida populärvetenskaplig tankefigur enligt vilken ”hjärnan” separeras från ”jaget”.

Pessimism är ett centralt tema även för Jonathan Svantesson, som utforskar det inneboende tvivlet i en människas längtan efter kärlek.

Ludwig Landström utgår visserligen från hopplöshet – gällande valet mellan kroppslig och intellektuell kärlek – men visar även att sann kärlek alltid förblir möjlig.

Sett till en klassisk uppdelning där kärlek återfinns i den ena änden följer sedan tre bidrag som undersöker ändens motsats. Tomas Ekenberg och Amar Bajric inleder med en allegori respektive en fältstudie över det förnuft som grundar sig på religiös tro. Henrik Bohlin undersöker därefter det förnuft som är grundat på tvivel.

Slutligen får vi genom Mortimer Adler en påminnelse om att varken vår tro eller vårt tvivel kan hjälpa oss förstå de texter vi läser lika bra som pennan, förutsatt att vi håller den i handen medan vi läser.

Men innan allt detta tar vid ska vi vända oss till Henrik Johansson, vars penna står riktad mot den religiösa litteraturen om en mytomspunnen fågel och vars mångbottnade symbolik han tecknar med säker hand.

Hoppas ni ska finna bidragen i vårt första nummer spännande!

Poros redaktion

Simon Bergil Westerberg (f. 1985)

Bor i Lund. Studerar idéhistoria, jobbar som tidningsbud och är emellanåt verksam som skrivpedagog. Redaktör för Poros.

Erik Jansson Boström (f. 1985)

Doktorand i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet med inriktning mot samhällsvetenskapernas vetenskapsfilosofi. Brinner för att förstå sin samtid. Redaktör för Poros.

Mathias Alexandersson (f. 1985)

Bor i Lund. Har en masterexamen i sociologi. Redaktör och formgivare för Ordkonst och Poros.

Bildkälla
Läs fler essäer på liknande teman här:

Poros essätidskrift